Nätvinhandelsprovning 22 maj

Onsdagen den 22 maj var det dags för nätvinhandelsprovning igen (nummer 5 i ordningen), tyvärr har jag missat några, men som alltid ska det bli intressant att se vad man plockat fram. Förutom denna artikel kommer också en i BKWine Magazine framöver.

Här kommer några av mina favoriter ur provningen hos respektive näthandel, dock är detta endast provnoterna!

Först ut är:

Californina wine club

Som namnet antyder rör det sig här om Amerikanska viner från Kalifornien och några är riktigt bra som:

Chateau St Jean Chardonnay Belle Terre 2009, Sonoma, USA

Ekfat, citrus, gula äpplen

Smörig, med ganska snygga ekfat, en lätt lakritston och lite höstäpplen. Detta är trevligt, kanske främst till fet mat som fågel fylld med äpplen eller katrinplommon.

Beringer Bancroft Ranch Napa Valley Merlot 2004 , Napa, USA

Stor vacker smak där man blir knockad av sammetsboxhandsken, det är så här USA-merlot-vin smakar när det smakar som bäst. Mycket bra!

Stags’ Leap ”The Leap” Cabernet sauvignon 2006, Napa, USA

Svartavinbärskärlek inlindad i ek med en rejäl dos tanniner, personligen skulle jag vilja ha lite mindre ek, å andra sidan känns detta fortfarande på tok för ungt. Spara och lagra!

Stags’ Leap Cabernet sauvignon 2007, Napa, USA

Svartavinbärskärlek 2 inlindad i lite mindre ek och med lite snällare tanniner, än ovanstående, och därför mer lättillgänglig nu, dock känns även detta ungt. Spara och lagra!

Caviste

Nästa omgång viner kommer från Caviste hsom presenterade CAV0017 som släpptes till försäljning häromdagen (det kan fortfarande finnas några lådor kvar) samt nästkommande låda CAV0018, om den senare kommer du kunna läsa i BKWine Magazine. En låda mycket trevlig sommarchampagne, kul också att de så tydligt skiljer sig i stil och uttryck från varandra, bara att luta sig tillbaka och njuta.

Pehu-Simonet Champagne Brut Selection Grand Cru

Lätt, frisk och fräsch. Elegant med ett tydligt citrusanslag, fin mineralstinn lång efterton. Perfekt att skåla i.

Pehu-Simonet Champagne Brut Rosé Grand Cru

Fruktig med inslag av röda skogsbär och vit persika samt en aning apelsin, fin lite kryddig avslutning, utmärkt till mat.

Pehu-Simonet Champagne Brut BdN Grand Cru

Smakrik, fruktig, inslag av mogna gula äpplen och grapefrukt, fin kryddig ton – lång avslutning. Smakrik och läskande. Borde passa utmärkt till fågel.

Om nästkommande låda får ni huga er till BKWine magazine – dock en gammal favorit i repris!

Idala gård

Idala gård är en ny näthandel för mig och de hade med ett gäng intressanta italienska viner.

Fratin Barbaresco 2009, Piazzo, Piemonte, Italien

Lätt i stilen, fin mjuk frukt, en lätt jordighet och med en rejäl dos tanniner. Intressant och skulle vara kul att prova med mat. Somrig!

Ca’ de’ Santi 2003, Il Rubino, Piemonte, Italien

Fin djup koncentread fruktighet med bra längd och en snygg syrlighet. Bra dos tanniner kombinerat med en pigg örtighet. Trevligt.

Invinitum

Här kommer ett par tips av deras rosér, ett mousserande och ett stilla, som jag tycker sticker ut.

Recaredo Intens Tosat Brut Nature Gran Reserva 2009, Penedès, Spanien

Torrt, fin mousse, jordgubbar och hallon med ett ganska kort men mjukt avslut med inslag av blodgrape som får en att vilja ha mer. Somrigt!

Chateau Paradis 2012, Provence, Frankrike

Läcker, frisk och ungdomlig. Fin rosé med ett nästan perfekt anslag. Här finns röda bär, en aning apelsin och en fin mineralitet kombinerat med en hint av medelhavsörter. Utmärkt både som terassvin eller till mat!

Vinupplevelser

Två trevliga Franciacorta viner, enkla men välgjorda och med ett trevligt anslag inför sommarens fester.

Le Marchesine, Franciacorta Extra brut, Italien

Doft av sötlakrits, vita blommor och en hint av honung

Fin mousse, frisk, lite vitblommig med en hint av honung med en liten bitterhet i avslutet. Trevlig och läskande.

Le Marchesine, Franciacorta brut, Italien

Frisk, vita blommor och periskospad

Fin mousse, bra syra, lätt och frisk. Enkelt med bra bubbel som passar bra på studentavslutningen, sommarfesten eller som välkomstdrink.

Jag följer upp med två viner från Piemonte och omnämner utmärkta Guado de gemoli, Giovanni Chippini, 2009, Toscana, Italien

Barbaresco Sandaive, Adriano, 2008, Piemonte, Italien

Lite ung, bra tanniner och riktigt bra bärkoncentration. Elegant och rustik på samma gång med en stort djup och en fin längd. Köp och lagra.

Barolo Cerequio, Damilano, 2009, Piemonte, Italien

Elegant, mjuka frukter, fina kryddor och en rejäl dos tanniner. Det här biter tag i gommen och är ungt men får dig ändå att vilja ha mer, köp och försök att lagra

Winefinder

Flera bra viner men det är de röda är de som slår an den högsta tonen hos mig.

Beaune Teurons 1er Cru 2008, Bourgogne, Frankrike

Lätt frisk ton med inslag av lite kraftigare bär i botten, elegant och jordisk med hint av persika och rotfrukter. Mycket trevlig, att dricka nu eller lagra!

Malbec Punto Final Classico 2011, Medoza, Argentina

Fruktig, koncentrerad och ung, nästan lite blodig och med bra kryddighet. Bra grillvin!

Celeste 2009, Miguel Torres, Ribera del Duero, Spanien

Fruktigt, nästan lite blommigt, ungt, med fin ekfatston. Det finns ett litet inslag av tobak och läder som ger en lite känsla av mognad bakom allt det unga. Bra balans och trots mycket smak känns det nästan lätt. Utmärkt till kött.

Liksom förra gången är det kul att notera att de flesta viner håller hög kvalité och att det är en bra spridning på viner. Denna gång hade flera satsat på mousserat och roséviner varav några syns här ovan men här finns också en hel del röda viner til sommarens kött och eller grillfester.

Magnus Reuterdahl

Små flaskor aqua vitae

En gång för länge sedan startade jag denna blogg och gav den namnet Aqua Vitae och adressen vinotinto.wordpress.com. Min tanke med detta var att jag skulle skriva om såväl whisky som vin, mina livets vatten,  mina lisor för själen. Dock har det blivit mycket, mycket mer vin, än annan dryck, men namnet har fått hänga kvar även om det numer står inom parantes, dock såg jag något jag gillade häromdagen som ger mig tillfälle att skriva lite om eɪkwə ˈvaɪti.

Jag bor ensam i veckorna då jag jobbar i Linköping, och är hemma i Stockholm på helgerna när jag ledig. Att införskaffa två av allt är dyrt, särskilt när det kommer till vissa saker. Efterhand vänjer man dessutom sig av en viss standard – en av dessa är att ha några trevliga whisky-sorter att välja mellan.

Diageo lanserar nu ett antal 200 ml flaskor av trevlig whisky: Talisker 10 yo, Dalwhinnie 15 yo, Oban 14 yo och Caol Ila 12 yo samt ett gäng blended whisky. Alla tillgängliga via beställningssortimentet.

Är det för övrigt någon annan som tänkt på att Systembolaget frivilligt kallar detta sortiment för BS!   :D.

 

Jag hoppas givetvis på fler sorter men detta är ett trevligt initiativ och utmärkt för den som vill ha lite olika sorter att välja på.

Magnus Reuterdahl

Sex år i bloggsfären – dags för år 7!

Tiden går fort! Idag ska jag på ett 40-års kalas, nästa år är mitt eget, och mitt i detta kom jag på att bloggen fyllde 6 år häromdagen, den 15 maj publicerade jag inlägg nummer 1.

Under dessa sex år har jag hunnit med att publicera 1187 inlägg, inklusive detta, och haft mer än 250000 besök. Jag har har varit med på tre European wine bloggers startat upp en engelsk blogg Testimony of a wine junkie, börjat skriva för BKWine Magazine och DinVinguide.se – Hwar fjortonde dag, blivit medlem i Circle of wine writers och varit med och startat upp VintweetupSthlm. Genom dessa och gruppen #winelover har jag fått tillfälle att prova massor med intressanta viner, se fantastiska platser men framförallt möta underbara nya vänner!

År 7 har redan börjat och ni är varmt välkomna att komma med på ytterligare ett kul och innehållsrikt år – resan har bara börjat!

Magnus Reuterdahl

Äntligen fredag!

Ibland är det skönt att komma hem, sjunka ned i soffan, med vetskapen att det finns en flaska gott vin som väntar på en. Detta är en sådan fredag! Missförstå mig inte, jag gillar att jobba och men vissa veckor går långsammare än andra, vissa veckor tar mer energi – dags att ladda batterierna.

I laddning nummer ett är det chardonnay som gäller: Weisser Burgunder Alte Reben 2011 trocken från Alexander Laible, Baden.

Förra året köpte jag några lådor från Laible; grauburgunder, wesisserburgunder, riesling – alla levererar med tysk precision – som en benz – snyggt, elegant och gott.

Uppladdningsvin nummer 2 är min sista flaska av Anders Åbergs opus 1: Domaine la Rabidote Le Temps du Sorcier 2010 – låt oss hoppas på fler årgångar!

Vinet har åldrats, med behag, här finns en snygg jordig ton med en bra syra, fin mörk frukt som drar mot en lätt russinton, örtiga medelhavstoner, söt lakrits och lite tång. Doften har blivit lite blommigare och har inslag av där buskiga örtdoften man ofta finner kring medelhavet. Fortfarande ett trevligt vin – gärna till sommarens grilläventyr

Jag har skrivit om Åbergs viner ett par gånger tidigare se här.

Trevlig helg, skål & stort grattis till alla Norrmän på 17 maj – drick något gott!

Magnus Reuterdahl

Kors i taket – har den gröna fen blivit frälst?

The Green Muse, Albert Maignan (1895)

Det är inte ofta jag ofta jag läser Kyrkans tidning (8 maj 2013) och än mer sällan jag citerar den, men när man får läsa att absinttillverkning sker i kyrkan har jag svårt att hålla fingrarna borta

Absint är en i många fall mytomspunnen dryck. Den skapades i början av 1790-talet av doktor Ordinaire i Schweiz och är smaksatt med malört, anis, stjärnanis, isop och fänkål  och är alkoholstark, oftast mellan 50-70 %. En del av lockelsen är kanske den parisiska dekadensens skimmer, de kända konstnärernas historier och det faktum att den blev förbjuden i många länder under början av 1900-talet.

Van Gogh sägs ha skurit av sig sitt öra under ett rus, Oscar Wild ska hallicuinerat och vår egen Strindberg såväl drack som skrev om den, i Röda rummet.

Men det finns också ett nästan ritliknande eller ceremoniellt anslag kopplat till absint. Den ska inmundigas på ett alldeles särskilt sätt; man behöver en perforerad sked och en sockerbit samt lite kallt vatten att långsamt droppa eller hälla över sockret så att det kan rinna ned i absinten – innan det är dags att njuta.

Den gröna rusiga drycken gav namn till den gröna timman, klockan fem på eftermiddagen, och ruset är den gröna fen –  vad som dock inte brukas kopplas ihop med dryckenskap, gröna älvor eller dekadens (även om den också förekommer) är kyrkor (även om det finns gott om kloster som gör såväl vin som öl).

Men Strasså kyrka, i Västerås stift, är ett undantag. Jag ska inte svära på att man spelar jazzmusik men nog kan man i alla fall hoppas på lite sus, lite dus och lite dekadans i kyrkans lokaler kring pannorna på Sankta Annas bränneri.

Deras absint har funnits på bolaget sedan december 2011, så någon nyhet är detta kanske inte även om det var nytt för mig, och finns för närvarande i det ordinarie sortimentet i ett 10-tal butiker. Man gör två olika produkter: Valkyria Absinthe och årgångssnapsen Midvinterblot (2012 är slutsåld). Även om jag inte är någon absintälskare är det inte utan att man blir sugen på att prova. Kanske ingen nyhet men nytt för mig!

Man har en facebooksida men ingen hemsida, åtminstone ingen som jag hittat.

Magnus Reuterdahl

Ett beställningsrhône

Onsdag och dags för ett snabbinlägg i form av ytterligare ett varuprov från Domaine du Bois de Saint Jean: L’Intrépide 2010, lillebror till La ballade des Anglès, läs mer här.

Det här är mer direkt än storebror. Ett klassiskt Côtes-du-Rhône-vin gjort på 50 % grenache, 30% syrah, 15% mourvèrde och 5% carignan.

Vinet är ungt med en frisk fin fruktig ton och en bra syra. Här finns mörk frukt, svarta och blå bär: plommon, björnbär och en aning mörka körsbär kombinerat med en snygg pepparton, grön paprika och grafikänsla samt en snygg mineralitet. En lång kvarliggande eftersmak med en liten ton av frisk jord och snyggt integrerade tanniner. Inte så elegant men välbalanserat och allsidigt, på ett positivt sätt. Det här är ett vin som passar perfekt till både lättare och tyngre rätter, liksom till såväl enklare som lite lyxigare anrättningar. Till grillat, till kyckling eller till fisk. Perfekt till grillkvällarna!

Vinet finns på Systembolagets beställningssortiment.

Magnus Reuterdahl

Om grisar, slakt och mat på landsbygden förr

Idag blir det inget om vin men väl om mat och mathistoria. Ibland snubblar man över de mest udda dokument. För ett tag sedan googlade jag om grisar och slakt och snubblade över en uppteckning gjord av John Nilsson på uppdrag av Lunds Universitets folkminnesarkiv 1934.

Det som kanske är mest intressant för mig är uppgiftslämnaren Frans Nilsson i Ideberg, Åboda, Slätthög socken i Kronoberg, min farfarsfar.

Jag har inga egna minnesbilder av min farfarsfar, utan endast beskrivningar från min farfar och min pappa, men jag har besökt ruinerna efter torpet Ideberg där han bodde. Frans Nilsson var slaktare och föddes 1866, det vill säga 108 år innan jag föddes.

Att hitta en nedtecknad intervju utav någon som man har en koppling till men aldrig träffat ger någon form av närhet. Man får en liten inblick i hans liv, av hans språk, av den vardag som formade min farfar och sedermera min far.

Nedteckningen rör slakt av gris, ko och får, slaktare och mat. Den är upptecknad på gården Väseboda, Slätthög socken. Väseboda är också en släktgård och denna står kvar och jag har besökt den vid många tillfällen. På gården tillbringade min farfar många av sina uppväxtår och min far många somrar och när jag växte upp var vi där vid ett flertal tillfällen. I uppteckningen nämns Edvin Sandh. Han levde tillsammans med sin fru Annie på Väseboda in på 1980-talet och jag träffade honom flera gånger. När man kom in i huset hade sannolikt inte mycket förändrat sig sedan 1930-talet, man hade el men inte rinnande vatten, man lagade all mat på den öppna spisen och vardagsrummet (salongen) användes bara vid fest.

Om du är intresserad av att läsa hela nedteckningen finns den här, jag tänkte dock plocka ut några axplock.

Uppteckningen börjar med en beskrivning av slakt och slaktmetoder såsom de gjordes förr, det vill säga in 1934. Redan på 1930-talet har mycket av gårdsslakten börjat flyttas ut från gårdarna till slakterier, i detta fall Moheda. Frans berättar att man tidigare brukade slakta en ko per gård för eget bruk, vilken sedan röktes och torkades men att det görs alltmer sällan nu.

Om grisslakt: Samma dag som grisen slaktades, styckades och bereddes den för nästföljande dags slaktargille. Ibland omnämns det att döden var mer närvarande och att slakt tillhörde vardagen, enligt Frans var det inte så:

På morgon, när slaktaren kom, var det ett herrans liv. Barnen var rädda och grät och sprang och gömde sig under sängarna och bakom skåpen, en del gav sig iväg ända till tredje vinden, och man höll knapp på få ner dem igen när slakten var över. Kvinnfolket var också rädda, och kunde de komma undan, så nog gjorde de det. Till och med karlarna var bleka om nosen, och det hände att vissa bondpojkar gjorde sig ärende till granngården medans grisen stacks. Alla gick och gruvade sig för slakten, och hade man inte haft så man kunde styrka sig med en par tre rediga supar, innan man gick till lagårn, så vete katten om inte grisen fått leva, till den självdött. De var inte så morska förr, som man tror.

Ordkunskap 1: Vrele

En vrele består av en repstump och en käpp. På repet görs en ögla lagom stor nog för grisens tryne, sedan användes käppen för att vrida upp trynet mot öronen och såleds blev grisen lättare att handskas med.

Ordkunskap 2: Dynghäck och Krokadrög

Dynghäck är en låda, ca 2 meter lång och 0,75 meter bred och 0,35 meter hög. Denna användes jämte krokadrögen till att köra ut gödsel (det förstnämnda verkar vara ett större kar för dynga och det senare något som liknar en skottkärra). Lustigt nog användes den förra också vid slakten, man lade grisen i den och stack den och lät blodet samlas upp i den.

Blodet från grisen hälldes över i en spann i vilken man lagt en viss mängd korngryn. Av detta gjorde man blodkorv, så kallad svarterkorv. Huvudet och fötterna skållades och kroppen hängdes upp, därefter fnaskades den, man plockade de skållade delarna och kroppen på borst. Man skar också bort spenarna, pattarna, och här får vi in lite folktro, och lade dessa i grisabyssjan (grisens liggplats) så att nästa gris skulle trivas.

Efter fullbordad slakt skulle man äta – av de köttigaste delarna av halsen gjordes köttsoppa, haren hackades och av denna gjorde man köttbullar. Det hela serverades med potatis, ost och bröd och nödigt kvantum spiritousa.

Utav grisen gjordes sedan svarterkorv, viterkorv, blodpalt och man skar ut fläsk, del av detta utgick som ersättning till slaktaren.

Man gjorde också pressylta, denna tillföll dock inte slaktaren. Huvudet kokades tillsammans med lite kalvkött, peppar och kummin tills dess att köttet lossnade från benen. Man lossade sedan svålen och hackade, böstade, köttet. Därefter lades allt i en duk med svålen ytterst och pressade det till pressylta. Slarvsylta gjordes på ett liknade sätt på hubollskött, dvs köttet från huvudet och benen men från nötkreatur.

Allt användes, från tarmarna plockades allt fett, detta användes sedan till skosmörja. Tarmarna användes till korvtillverkning, tunntarmen till isterband och tjocktarmen till svarter- och viterkorven.

Svarterkorv – gjordes av grisens blod som redan tidigare blandats ut med råggryn (krossade rågkorn), detta blandades ut med lite mjölk, salt och timjan. Man gjorde också denna korv av koblod,

Viterkorv (leverkorv) – man hackade levern och rörde ihop denna med förvällda korngryn och kryddades med kummin. Man gjorde också denna korv av koblod.

Smalakorv och Spinkakorv gjordes på får. Dessa gjordes av hjärtat, mellangärdet och lungorna vilket blandades med förvällda korngryn.

Isterband gjordes av bukflängan (magen), denna hackades och kryddades med salt och vitpeppar eller kummin.

Fläsket saltades, skinkorna röktes i bastun eller över skorstenspipan, även en del korv röktes på detta sätt, för det senare eldades med enris. På en gris beräknades man kunna göra 24 korvar av dessa gick två till slaktaren.

Paltbröd gjordes utav koblod. Man blandade upp lite av blodet med god mjölk och rågmjöl. Detta gjordes till en deg som kryddades med kummin och fick jäsa innan det bakades i kakor.

På 30-talet när Frans inför upptecknaren slaktar grisen har man slutat ta tillvara på grisblodet, då man inte längre tycker att det är värt att ta hand om (om jag förstått det hela rätt förändrades detta dock under kriget några år senare och blodet blev året en viktig del för mångas hushållning). Slaktaren får inte heller längre betalt i mat utan i pengar, 1934 års taxa är 1,50 kronor per gris.

I uppteckningen framkommer också en del som inte rör kött och slakt, till exempel Dökål. På hösten hängdes kålblad upp på tork på gällestänger (långa stänger uppe vid taket). Dessa kokades sedan upp tillsammans med korngryn och fläskben. Detta var en vanlig rätt under vintern och kallades att ”re supandes mat”. Supa var i princip all mat man åt med sked.

Det blev det lite mat- och kulturhistoria, sett i backspegeln ur en slaktares från 1930-talets perspektiv, så där på blanka måndagen.

Magnus Reuterdahl

Dags att bli vuxen?

Jag har funderat på att se om man som vinbloggare kan få möjlighet att gå på Systembolagets dryckesprovningar.

Varför?

Det ger möjlighet att prova fler viner, mer regelbundet, vilket i längden kommer ge ett bättre underlag till såväl bloggen som till de övriga platser jag skriver på. Kanske är det också ett mått på att bloggen börjar bli vuxen, att jag vill ta den till ytterligare en nivå, där jag också tittar närmare på utbudet som en helhet. Idén att ansöka vaknade nog i samband med näthandelsprovningarna och att jag blev medlem i Circle of Wine Writers.

Ansökan är nu inskickad så nu är det bara och vänta och se hur det går – om monopolet är redo för att ta emot en bloggare. Jag måste dock tillstå att jag är lite osäker på hur det ser ut nu – vet du om någon som ”bara” bloggar, dvs inte lever på att skriva om vin, som har tillträde till dessa får du gärna skriva en kommentar eller skicka ett mail.

Magnus Reuterdahl

En häst det är allra bäst!

 

När plugget ger en griller och man är trött och sur
det bättre är än piller att träffa på ett djur
Ett stort med snälla ögon
en mule mjuk och go
som nafsar en i tröjan
är festligt må ni tro…

Men istället för att tala med en häst kommer vi att äta den , mer om artisten bakom detta fantastiska stycke kan ni läsa här. Efter diverse skandaler har hästkött uppmärksammats rejält, på gott och ont. Själv har jag inget emot hästkött men givetvis ska vi kunna lita på vad som står i en innehållsförteckning. Även om det inte är ofta jag äter häst har jag goda barndomsminnen av det rökta pålägget hamburgerkött.

Ikväll ska vi rulla hatt och äta häst hos goda vänner, dom står för Brunte och vi står för vinet. Maten kommer tillagas ungefär som en rostbiff och serveras med lite olika tillbehör och såser. Jag kommer ta med ett par olika viner varav ett blir utmärkta Coursodon Silice Saint Joseph 2011 (Caviste CAV 0015).

Fick hem dessa flaskor igår och givetvis var vi tvungna att smaka på en redan då – detta är läckert drickgodis med en fin mörk frukt med inslag av blommor och sommartoner kombinerat med en lite köttighet och fin kryddighet, ed inslag av såväl peppar, örter som ekfat, och massor med mineraltoner. En lite rustik ton som jag tror kan gifta sig väl med hästköttet, det är ett sådant vin som nästa skriker efter en bit rött lite blodigt kött!

Magnus Reuterdahl

En ballad, ett vin

När ett franskt vin har namnet La Ballade des Anglés måste jag ju baka in en fransk ballad, så varför inte Yeshe med La Ballade de Jean Batailleur. Balladen har passande nog ett par rader som stämmer väl in på att prova vin, även om den inte handlar om det:

Passe la bouteille, sers moi un verre,

Plus que je bois, plus je vois claire,

Ursäkta min franska men om jag översatt det rätt bör det lyda ungefär så här:

Skicka flaskan, servera mig ett glas,

                                                                   Ju mer jag dricker, desto mer ser jag klart,

Ett par varuprover har letat sig fram till undertecknad från Pro-Matique products AB varav ett är La Ballade des Anglés Vacqueyras 2009 Domaine du Bois de Saint Jean.

Vinet kommer från appellationen (AOC) Vacqueyras som återfinns i den södra delen av Côtes du Rhône, Rhônedalen, Frankrike. Regionen ses ofta som en lillebror till de mer kända regionerna Châteauneuf-du-Pape och Gigondas, på grund av detta kan man finna en hel del spännande och prisvärda viner där. Vidare är 2009 ett bra år i Rhône överlag och i södra Rhône i synnerhet.

Egendomen Domaine du Bois de Saint Jean ägs av familjen Anglès. De har varit vinmakare i generationer, med anor tillbaka till 1650-talet. I södra Rhône har man verkat sedan 1910 under namnet Domaine du Bois de Saint Jean. Man odlar också vin i Jonquerettes och Châteauneuf du Pape.

Tillbaka till vinet: La Ballade des Anglés Vacqueyras 2009 Domaine du Bois de Saint Jean, det är gjort på 60 % grenache och 40 % syrah.

Doften är fullt av mörka bär. Det finns också inslag av mjuka ekfatskryddor, jord, lite färskt kött samt en hint av medicinalväxter och färska örter samt ett inslag av en reduktiv ton som drar åt porthållet.

Inledningsvis känns vinet ganska sött och koncentrerat, en aning metalliskt med en liten mentolton. Det är koncentrerat och kraftfullt med mycket frukt, bland annat svarta vinbär, moreller, jästa körsbär och mogna plommon samt välintegrerade tanniner. Avslutet är långt och lite pepprigt. Det här drar mer mot Gigondas i stilen än Châteauneuf du Pape, det är ungt och kommer säkert må bra av att ligga några år. Det känns kanske lite mer som ett vin som passar till höstens rätter såsom vilt och lite kraftigare grytor. Det vinner på att luftas under ett par timmar – efter ett tag kommer en snygg ton av kakao in i avslutet samt mörkrostat kaffe – det kommer också in en ton av gröna medelhavsörter!

Det här är ett spännande vin och gillar man viner från Gigondas och Châteauneuf du Pape är detta något man bör prova. Det är lite mer rustikt och spretigt men samtidigt med en koncentrerad frukt och en inneboende kraftfullhet – läckert!

Magnus Reuterdahl