Ett reseschatull för klassiker

I helgen fick jag en något försenad 40-års present. Några av mina vänner kände oro över att allt vin skulle få mig att glömma traditionellt svenskt vin, brännvinet. Så för att alltid kunna ha lite av detta med mig då jag är på resande fot fick jag ett litet ”rese-sprit-schatull”.

Just nu är det uppfyllt med fyra klassiker: brännvin, OP, beska droppar och punch, dvs lite gott för olika tillfällen eller för en sittning. Storleksmässigt borde det inte vara något problem att ha med det i handbagaget, enligt Transportstyrelsen får varje enskild behållare som innehåller vätska får max rymma 100 ml (1 dl). Dessa innehåller betydligt mindre, kanske 60 eller möjligen 80 ml. Jag känner mig dock osäker på om de tillåter sprit i handbagaget, hittar dock inget allmänt förbud men kan tänka mig att flygbolagen själva reglerar detta.

Med andra ord man kan nu packa, men kanske inte i handbagaget, för att bli packad och glad! För att se Helt Apropå’s klassiska sketch klicka på länken: http://bubblare.se/v/packad_och_glad

Själv ska jag nu avnjuta ett avsnitt av Moonshiners på 9:an

Hatten av, tack och bock och skål herrar Klange och Engstedt 😉

Magnus Reuterdahl

Till julen hör traditioner – en av mina är julsnapsen

Tradition betyder överlämnande. Det vi överlämnar är det kulturella och sociala arvet såsom seder och bruk, till exempel jultraditioner. Ofta tänker vi oss att dessa är uråldriga och oföränderliga, men i regel förändras de kontinuerligt och är ganska ofta inte överdrivet gamla. Med andra ord traditioner är oftast i förändring och vi kan också skapa dem själva.

Julen som högtid är gammal men mycket har hänt under tidens gång tomten har ersatt julbocken, granen har kommit in i stugan, Kalle Anka har flyttat från SVT1 till TV3 och detsamma gäller julbordet och många av dess rätter.

Julbordet är en buffé som har sina rötter i 1800-talets smörgåsbord. En av de äldsta beståndsdelarna (i den mån det lever kvar) är dopp i grytan, som dock först inte alls ingick i julbordet, bland de yngre rätterna är köttbullarna som blev vanliga först på 1970-talet medans klassiker som grishuvud och grisfötter för en julbordsförtvinande kamp.

Hur gammal julsnapsen är kan diskuteras, men såsom julbordet är utformat idag med många feta rätter har den enligt undertecknad sin klara plats på bordet. Snapsen som begrepp kan spåras tillbaka till åtminstone 1700-talet och vill man vara känna sig traditionell kan man låta förse sig efter gamla mått. Vad sägs som en jungfru till jul, dvs 8,2 cl. Måttet användes flitigt fram till 1850-talet då man ändrade standardmåttet till 7,5 cl. Vill man ytterligare binda sig till historien kan välja att dricka två vita och en brun, det vill säga två glas renat (dock i detta fall kryddat) och ett glas eau-de-vie, det vill säga grappa (druvdestillat). Detta motsvarar den ranson en man kunde få på restaurang under motbokstiden, 1917-1955.

Sedan ett par år arbetar jag i Östergötland och det är alltid kul att titta närmare på lokala traditioner varför jag tittat närmare på boken Troll, bröllop och jul – ett urval östgötska traditioner (2012) utgiven av Östergötlands museum (en utmärkt julklapp!). I denna kan vi också finna på spår hur våra traditioner förändrats, uppdaterats och kommit till. Under 1930-talet importerade vi nymodigheter som adventskalendern, adventsljusstaken och adventstjärnan från Tyskland och lite senare skapar en svensk den elektriska adventsljusstaken som lyser i vart och vartannat fönster.

Bland förberedelserna inför julen vill jag lyfta två traditionella datum som gått lite förlorade: den 9 och den 21 december. Den 9 december är dagen då man ska brygga julölet. Förutom julöl bryggdes svagdricka, enbärsdricka och brändes brännvin. På grund av detta är den den 9 december i den gamla bondekalandern, ofta en stav av trä, markerad med just en kanna. Den 21 december som också brukade kallas Tomas Fylletunna provsmakdes ölen, enligt tradition gick man från gård till gård för att prova de olika ölen. Idag har vi ersatt denna med luciavakan, men varför bara ha en festdag i advent?

Nog med detta traditionstragglande – det är dags att prova julsnaps; en dansk och en norsk: Aalborg Jule Akvavit 2013 vs. Linie Aquavit Double Cask.

Aalborg Jule Akvavit 2013

Frisk, ren, vederkvickande med tydlig kummin ton och hint av julkryddor som pomerans och kanal. Som att andas in en riktigt kall midvintermorgon och känna att nu står julen på lut, utmärkt efter laxen eller sillen (om man nu ska tvinga i sig sådan). Skål!

Linie Aquavit Double Cask

En norsk aquavit lagrad först på gamla sherryfat och sedan på portvinsfat på madeira.

Doften är lite spritig och fylld med ekfat, torkad frukt med lätt maderiakant samt en hint av fänkål. I smaken är fatlagringen framträdande och ger en fin rondör och mjukhet till snapsen. Det finns tydliga inslag av vanilj och kola men också torkad frukt, en liten tawny-ton, samt anis och en lång eftersmak. Detta kan fungera som vår brun på julbordet, tack vare en hint av portvinsmak och det vackra bärnstensfärg. Jag skulle ta denna som avslutning till lite lagrad ost eller som en avec.

Tja då saknas blott en vit snaps till! Skål & God jul!

Bägge dessa snapsar har kommit som varuprover.

Magnus Reuterdahl

Kvinnans bibliotek. Uppslagsbok för hemmet: ElbeSherry, Svensk Champagne & Grossularia

Eftersom jag redan är inte i det kulturhistoriska träsket kommer ytterligare ett inlägg i den kategorin:

Den som söker den ska finna, jag sökte information om ElbeSherry och fann svar i Kvinnans bibliotek. Uppslagsbok för hemmet (Det bästa af allt. Bibliotek för Sveriges kvinnor) / Handbok i varukännedom för alla (1909) /av Anders Roswall & Ingeborg Velinder genom Runeberg.org.

I denna bok rör en helt kapitel vin under rubriken Dryckesvaror, Spiritousa, Drufviner (sidorna 213-225, därefter följer ett kapitel om sprit!). Kapitlet inleds med en introduktion till vin, vad är ett rött respektive vitt vin, skillnaden mellan sött och torrt vin med mera och som ni kan se nedan en hel del om ganska många viner, typer av viner och vinområdet. Framförallt är detta en liten skattkista när det kommer udda vintyper såsom ElbeSherry, Svensk Champagne etc etc..

Detta bildspel kräver JavaScript.

ElbeSherry tog jag upp i ett tidigare inlägg, där beskrevs det som en förfalskad sherry. Här beskrivs det som en helt och hållet konstgjord sherrysort från Hamburg, den är beredd av jästa fikon, dadlar och sprit samt essenser, den är billig och ganska hållbar.

Jag nämnde ovan svensk Champagne, det ska sägas att man med Champagne i boken menar mousserande vin i allmänt. Det finns dock ett helt kapitel om svenska viner vilket är liktydigt med bärviner som tillverkas efter franska jäsningsmetoder med renodlad druvjäst. På så sätt gör man champagne med krusbär och i synnerhet rabarber, så kallad Roi de Suède, bourgogne- samt bordeauxviner av blåbär, lingon och vinbär samt Grossularia, ett krusbärsvin, som lär ha haft en rhenvinsbouquet och fick namn som Ribesheimer (vin från Ribe, Danmark) och Schweidenheimer (från Sverige).

Så har man lärt sig ytterligare något nytt, eller kanske nytt om något gammalt!

Magnus Reuterdahl

Minnen från midsommaren 2013

I år firade vi midsommar i Västergötland hos goda vänner. På många sätt var detta en sådan där midsommar man önskar att får uppleva, med ett ålderspann från några månader till en bit över pensionärsålder. Med människor med från olika delar av samhället och med massor med fantastiska livsäventyr. Tillsammans väver man en midsommar! Min roll blev vinutväljaren och jag fick chansen att rota runt lite i vinkällarna hos våra värdar och hittade en hel del kul.

Vi börjar dock från början och matresan börjar klassiskt med ett brännvins- och sillbord. Jag är ingen sillälskare men jag kan äta lite grann och sillsalladen var riktigt, riktigt bra. Tidigare har jag ibland funderat över vad som kan fungera till sillen, förutom öl och nubbe, och fått tips från höger och vänster – de flesta tipsen har rört prosecco- eller frizzanteviner med lite sötma som kan möta syran och sältan. Andra har tyckt att man bör testa Muscadet sur lie, då det fungerar så bra till ostron och sill också har den där havstonen. Jag valde att prova punsch.

Wilhelm von Braun (1813-1860) punsch 2004 är gjord på Blaxta vingård. Detta är en av de bästa punscher jag druckit – subtil, balanserad, vacker med precis rätt mängd arrak och den funkade mot sillen! Ska man stämma upp en nubbevisa i sammanhanget finns det egentligen bara en att ta till, den kända dikten ”Stark i sin oskuld”. Känner du inte igen den? Den inleds i originalet med strofen; Liten pilt i fjällskog gick, rosig kind och änglablick…, och innehåller en 12 strofer lång historia om en liten pojke och hans äventyr i storskogen. Alice Tegnér inspirerades av denna dikt och skrev barnvisan ”Mors lilla Olle” – så nu kan du nog både text och melodi:

Men skam vore ju om jag inte också högg in på brännvinsbordet och där hittade jag en snaps helt i min smak. Frisk, ren och kryddig med ett litet sting. VInnördigt nog ska jag ge en ledtråd, doften klingar som en rioja – kan du gissa kryddan? Spriten är norsk och finns såvitt jag vet inte att köpa på monopolet i Sverige, så hugande näthandlare eller importör fånga upp den: Løitens Fisk og Skalldyr Aquavit med frisk dill. Modern, smakrik, ren – klockren till vilken kräftskiva som helst.

Givetvis blev det vin också. Jag fick leta i vinkällarna ocvi hade beställt en del från bolaget, det som visade sig vara mest intressant, åtminstone för mig, var Chateau Musar Gaston Hochar 1992. Detta är ett stort vin och även om det var lite lätt oxiderat och kanske spelade på sista strängen – var det vackert, komplext och rikt med mogna toner. Här fanns en aromatisk krydda, torkad frukt, ekfat, champinjoner, hösttoner… kanske fel då man firar sommaren men ändå helt rätt till kalvfilén vi åt.

Stort tack för inbjudan, stort tack till alla nya och gamla vänner och stort tack för en riktigt bra midsommarafton önskar såväl jag som min sambo 🙂

Med detta inlägg tar jag en knapp veckas bloggsemester då jag åker till Gotland och Almedalen och gör min debut som debattör. Denna gång blir det dock inget som rör vin utan istället volontärer i museivärlden som företräder för DIK – läs mer här!

Ses om vecka igen – såvida du inte är i Almedalen då kan du nå mig via twitter @reuterdahl

Magnus Reuterdahl

Kors i taket – har den gröna fen blivit frälst?

The Green Muse, Albert Maignan (1895)

Det är inte ofta jag ofta jag läser Kyrkans tidning (8 maj 2013) och än mer sällan jag citerar den, men när man får läsa att absinttillverkning sker i kyrkan har jag svårt att hålla fingrarna borta 🙂

Absint är en i många fall mytomspunnen dryck. Den skapades i början av 1790-talet av doktor Ordinaire i Schweiz och är smaksatt med malört, anis, stjärnanis, isop och fänkål  och är alkoholstark, oftast mellan 50-70 %. En del av lockelsen är kanske den parisiska dekadensens skimmer, de kända konstnärernas historier och det faktum att den blev förbjuden i många länder under början av 1900-talet.

Van Gogh sägs ha skurit av sig sitt öra under ett rus, Oscar Wild ska hallicuinerat och vår egen Strindberg såväl drack som skrev om den, i Röda rummet.

Men det finns också ett nästan ritliknande eller ceremoniellt anslag kopplat till absint. Den ska inmundigas på ett alldeles särskilt sätt; man behöver en perforerad sked och en sockerbit samt lite kallt vatten att långsamt droppa eller hälla över sockret så att det kan rinna ned i absinten – innan det är dags att njuta.

Den gröna rusiga drycken gav namn till den gröna timman, klockan fem på eftermiddagen, och ruset är den gröna fen –  vad som dock inte brukas kopplas ihop med dryckenskap, gröna älvor eller dekadens (även om den också förekommer) är kyrkor (även om det finns gott om kloster som gör såväl vin som öl).

Men Strasså kyrka, i Västerås stift, är ett undantag. Jag ska inte svära på att man spelar jazzmusik men nog kan man i alla fall hoppas på lite sus, lite dus och lite dekadans i kyrkans lokaler kring pannorna på Sankta Annas bränneri.

Deras absint har funnits på bolaget sedan december 2011, så någon nyhet är detta kanske inte även om det var nytt för mig, och finns för närvarande i det ordinarie sortimentet i ett 10-tal butiker. Man gör två olika produkter: Valkyria Absinthe och årgångssnapsen Midvinterblot (2012 är slutsåld). Även om jag inte är någon absintälskare är det inte utan att man blir sugen på att prova. Kanske ingen nyhet men nytt för mig!

Man har en facebooksida men ingen hemsida, åtminstone ingen som jag hittat.

Magnus Reuterdahl

Turkish delights i flytande form

För flera av er har ni inte kunnat undvika att märka att jag nyligen var i Turkiet för EWBC och givetvis har tyngdpunkten legat på vin. Vinets historia i Turkiet är gammal, troligen lika gammal som jordbruket, de äldsta spåren är ca 8000 år gamla, ändå ser de flesta inte Turkiet som ett vinland. Sanning att säga det gjorde inte jag heller istället var det Raki, aniskryddad sprit, som jag sammankopplade med Turkiet. Därför börjar jag i den ändan och återkommer till vinerna framöver.

I samband med konferensen hölls en mindre Raki-provning, tre sorter från producenten Yeni. I samband med denna fick vi också lite bakgrundsinformation om Raki. Drycken har en historia som spänner över åtminstone 500 år, periodvis har den varit förbjuden, periodvis monopoliserad. Rakins moderna historia börjar kring 1880 då Adulhamit den andra tillåter officiell Raki-tillverkning, den första officiella producenten är Umurca Rakisi. 1926 börjar den Turkiska staten tillverka Raki genom Tekel-monopolet, fram till 1944 finns också ett antal privata producenter. 1944 förstatligas hela Raki-tillverkningen. 2003 tilläts åter privata aktörer att tillverka Raki. Under perioden 1880-1944 fanns det ca 180 olika Rakis, idag finns ett 20-tal.

Raki görs på druvdestillat av vindruvor – oftast på druvan sultana, det är dock inte så viktigt exakt vilken druva man använder så länge de odlats i Turkiet. Man använder såväl färska druvor som torkade, dessa destilleras tillsammans med anisfrön (pimpinella anisum). Destillatet kallas för Suma från vilket man gör Raki. Raki dricks normalt utspädd med vatten och får då en vit grummlig färg. I Turkiet dricker man gärna Raki till olika Meze-rätter samt grillad och friterad mat.

Vi provade tre olika sorter:

Den första, Yeni Raki Ala, är fatlagrad i tre månader, lite söt och har en tydlig fatton.

Den andra, Yeni Raki, var betydligt skarpare och inte fatlagrad, detta är den populäraste i Turkiet och densamma som finns på Systembolaget (tror jag).

Den tredje, Yeni Seri, lite torrare och betydligt skarpare med en smak som drog mot saltlakrits.

Jag måste tillstå att jag gillade dem alla men med en viss förkärlek för den sistnämnda, dock dricker jag dem hellre rent än med vatten! Alla kom från producenten Yeni Raki som var ett av märkena som skapades av Tekel-monopolet men idag är det privatägt.

Om någon är intresserad har jag ett extra exemplar av boken Raki -The Spirit of Turkey av Erdir Zat – skicka ett mail till aquavitae [at] live [punkt] se. Om ni blir många får jag lotta 🙂

Magnus Reuterdahl

 

Min lilla vän anno 2011

Han är här, han kommer dock inte från Skåne och han är inte aqvavit utan lite julkryddad och bärnstensfärgad. Normalt sätt skriver vi om vin men ibland får vi smakprover av annat slag såsom julsnapsar och vi börjar med Julsnaps 2011 Skansen.

Doften är söt med inslag av lite bränt socker och kola samt en kryddig bakgrund.

Det är en lättdrucken snaps med inslag av kanel, pomerans, kummin och ingeföra och en liten fruktighet – detta kommer att fungera bra till sill såväl som lax och skinka. Mycket trevligt – lent och kryddigt med just det där lilla extra – det som vi idag kan kalla julighet mmm… skål! Det här kommer jag njuta av till julbordet 🙂

Det andra smakprovet är OP limited editon – sherry cask, en snaps lagrad elva år på sherryfat.

Doften är angenäm, den doftar OP, dock med en lite sötare och rundare karaktär. Här finns den klassiska uppsättningen av smaker; kummin, anis, fänkål och ekfatskryddor men också vanilj och brända kryddiga toner. Med andra ord känner man igen sig – det smakar OP men med en extra touch av sötma och lenhet. Måste tillstå att detta faller mig riktigt mycket på läppen och nu börjar jag fundera jag på vad som faktiskt kommer att stå julbordet... dagens ilandsjulproblem!

Snaps är absolut en del av vårt kulturarv, men framför allt fungerar det väl till julbordets feta mat, kanske främst till sillen och ålen. Personligen vill jag dock slå ett slag för Champagne som den ultimata julbordsdrycken! Snapsen behövs och ovannämnda två är riktigt trevliga förslag men fungerar inte riktigt till all mat på julbordet och framför allt inte som måltidsdryck.  Julafton och julbordet är fest – och till fest behöver vi det där lilla extra, något som lyfter festen, men som också är utmärkt till julmaten; något bubbligt, något gott, festligt och passande –  passa på och höj temperaturen – servera Champagne 🙂

Magnus Reuterdahl

Kinesiskt vitt vin

Kinesiskt vitt vin är en felöversättning av Baijiu (白酒), det är snarast en form av kinesiskt brännvin eller vodka som håller 40-60%. Tillsammans med en kollega har jag varit i Kina vid ett par tillfällen på forskningsresor inom vad vi kallar Yangshaoprojeketet. Ett projekt som syftar till att öka och sprida kunskapen om kinesisk arkeologi i allmänhet och de neolitiska (bondestenålder) yangshaotraditionerna i synnerhet, detta kan du läsa mer om på vår projektblogg. I samband med våra resor i Kina blev jag introducerad till detta Kinas svar på aqua vitae. Denna bryggs oftast på sorghum, en typ av gräs, men kan också göras på vete, korn eller hirs och i södra Kina av ris.

Jag ska med en gång påpeka att Baijiu inte är speciellt gott, jag skulle kunna gå så långt som att säga att det är direkt vedervärdigt men att man efter några veckors daglig konsumtion vänjer sig vid smaken. I många delar av Kina är det vanligt att man som gäst bjuds på Baijiu i samband med måltider och tyvärr är det bara bita i det sura äpplet och säga skål. Vid min första kontakt med Baijiu kände jag mig tämligen säker på att mina tarmar frivilligt skulle lämna kroppen och att jag skulle vakna upp blind dagen därpå.

Doften stiger ur glaset, den är tung, lite kvämjlig och nästan söt med inslag av jordkällare, ruttet ris och ruttna bananer. Till detta kommer en finkeldoft med inslag av avgaserna från en kallstartad dieslemotor, av äldre model. Smaken stämmer i sig ganska väl ihop med doften, den är frän, lite instängd, alkoholstinn med något lite halvförmultnat i tonen.

Det är lätt att tänka sig att man gjort ett felköp, att man råkat köpa den billigaste flaskan på marknaden – men man inser snart att priset i första hand speglar förpackningen – ju mer du betalar desto snyggare förpackning – innehållet är dock i princip detsamma. Åtminstone var det vad vi trodde tills vi insåg att det finns grader i helvetet. Vi blev introducerade till Er guo tou, en variant av Baijiu som snarast smakar parfymerat men som dock har kvar samma palett som tidigare nämnts. Den smakar lite som om man blandat ut Baijiu med en flaska Aqua Vera, åtminstone är det så jag föreställer mig att det skulle smaka.

Red Star Er guo tou

Er guo tou ( 二锅头, 二鍋頭) är gjord på sorghum och finns i flera varianter, den vanligaste är Red Star Er Guo Tou Jiu. Er guo tou betyder den andra destillationen, vilket anger dess renhetsgrad. Den är smaksatt ofta med valnötter, longans, jujubes, ginseng och/eller socker. Er guo tou är en billig Baijiu som ofta kopplas samman med Beih´jing och med arbetarklassen.

Varför tar jag då upp Er gou tou och Baijiu? Häromkvällen hade vi besök av min kollega och hans flickvän. Hon hade den goda smaken att ta med sig en liten present. Till både min och min kollegas överraskning var det två små flaskor Er gou tou som hon hade fått i samband med sitt arbete. Givetvis var vi tvungna att öppna upp en av flaskorna och drömma oss tillbaka till Kina en stund.

Nu har jag ett litet förråd för framtida bruk att lägga samman med mina flaskor med ”vanlig” Baijiu. jag inser att du kanske ställer dig frågan varför jag har ett sådant förråd efter ovanstående recension, tja den den växer på en med tiden och ibland är det rätt tillfälle att ta en hut kinesiskt vitt vitt.

Och om du är snäller,

så kan du få,

smaka lite Baijiu på…

Magnus Reuterdahl

Efter lång dags möda slappnar vi av med en GT

Häromdagen gick jag igenom spritskåpet – som för tillfället ekar ganska tomt med undantag för lite rom, lite vodka och en del Gin. Dom sistnämnda flaskorna hade jag helt förträngt men de gjorde mig sugen på en GT. I en av flaskorna, Gibson’s London Dry Gin, var endast en slatt kvar så vi tyckte det var lika bra att göra slut på dess lidande.

Med andra ord den slutade den sina dagar som ett par glas Gin & Tonic, alldeles nyss.

Gibson’s London Dry Gin produceras i England men är främst avsedd för den franska marknaden. På dricka.se nämns denna kuriosa ”London Dry Gin tillhör de första bantningskurerna som kan återfinnas. William Banting, notera namnet, blev ordinerad av sin läkare att ersätta sin söta sprit med torr gin. Resultatet blev att William Banting tappade tjugo kilos vikt på ett år och därefter spreds ryktet till kvinnorna vid hovet, som snabbt anammade metoden”. Det är med andra ord inte bara gott utan också bra för ens hälsa 😀

Gin & Tonic är mer än bara en longdrink: Gin framställdes som ett medikament mot lever- och magproblem på 1600-talet och tonic framställdes som en medicin, för att bekämpa malaria. Tonicen ska ha smakat ordentligt beskt på grund av det kinin som skyddar mot malarian vilket fanns i drycken. Därför blandade man i Gin i tonicen så att den blev trevligare att dricka och snart glömdes kopplingen till medicinen bort. Själv dricker jag den blott för att njuta – skål!

Magnus Reuterdahl