närvinhandel

Så här på första maj får man ta tillfället att protestera lite eller åtminstone att fundera lite kring alkoholpolitik och reklam. Som vanligt behövs en liten katalysator, i detta fall två intressanta artiklar jag snubblat över i mitt twitterflöde.

Den första rör sociala medier och alkoholreklam. Artikeln handlar om Australien men kan säkert översättas till situationen i andra länder. Siffrorna är dessutom ett par år (2012) gamla. I Australien har man funnit att landets 20 främsta öl-, vin-, spritföretag tillsammans har mer än 2,5 miljoner följare på Facebook. Skulle vara intressant att göra en liknande undersökning i Sverige.

Tittar man aktivitet kan man se att de publicerat mer än 4500 artiklar under 2012 som användarna interagerat med 2,3 miljoner gånger, dvs gillat, delat eller kommenterat. Läs hela artikeln här.

Detta väcker frågor om hur och på vilket sätt man gör reklam, hur dessa skiljer sig gentemot konventionell reklam och om denna är bättre, sämre eller skapar ett mer oansvarsfullt drickande?

Ungefär samtidigt hittade jag en artikel om att the Portman Group (en icke-vinstdrivande organisation som finansieras av nio medlemsföretag som representerar varje sektor av dryckesproduktion och tillsammans står för mer än hälften av brittiska alkoholmarknaden) riktar kritik mot ölbryggaren BrewDog och deras etiketter. Man menade att BrewDog genom etiketterna har uppmuntrat till ett asocialt beteende och ökat berusningsdrickande med sin Dead Pony Club ale reklam – i strid med den brittiska alkoholmarknadsföringskoden. Vi har sett liknande fall i Sverige då Systembolaget motsatt sig t ex vapen och hårdrockssymboler på öl och vinflaskor.

BrewDog svarade med en ironisk och mycket humoristisk, men också allvarligt menad, ”formell ursäkt” riktad till the Portman group: BrewDog apologises to Portman Group for ‘not giving a shit’ over marketing rules breach!

Vad man från BrewDog vill säga är att branschen skyddar stora opersonliga varumärken och slår ner på mindre personliga och kreativa företag. Man skriver att the Portman Group är en dyster skock humorlösa paragrafryttare som finansieras av navelskådande internationella dryckesjättar som behandlar öldrickare som hjärndöda zombies… Läs hela artikeln här.

Artiklarna hänger till viss del ihop, är man ett litet företag krävs det mer för att synas. Det kan vara en etikett, det kan vara reklamkampanjer med mera. De stora drakarna lägger dock betydligt mer på reklam genom att t ex associera sina namn med fotbollsklubbar, formel 1 stall eller placera dem i filmer och tv-program. Det är sällan vi hör någon omfattande kritik emot detta av grupper som the Portman group mfl.

En koppling jag gör, om än kanske inte självklar, är till debatten om alkoholförsäljning i Sverige. Vissa demoniserar näthandeln och romantiserar monopolet, när det känns som att näthandlarna idag snarast är de som medvetet arbetar med kvalitetsprodukter och sorterar bort billigt skräp. Men istället för att titta på hur man kan förbättra marknaden (eller monopolet om man nu vill behålla det) så känns det som att man skjuter över målet och snarare är rädd för förändring än ser möjligheterna i förändringen.

Monopolet som det fungerar idag gynnar stora varumärken och företag genom sin upphandlingsmodell. Denna bygger på att man ska kunna ha samma produkter i alla butiker under en lång tid samtidigt. Tillsynes är dessa produkter ibland svåra att hitta på marknaden och då väljer man att beställa viner som faktiskt inte finns, dvs man ber importörer skapa dem. Man kan fundera på om det är monopolets roll att skapa nya marknader eller billiga storsäljare. Inte skapar det en bättre alkoholkultur eller mindre drickande snarare slår man undan benen för mindre företag och familjeföretag som arbetar för och med kvalitet.

Man kan också fundera vad denna inköpspolicy leder till när man tänker på hur vinerna är tillverkas. Har man någon kontroll över dessa inhemskt blandade viner, var druvorna kommer ifrån, under vilka förhållande de odlats och skördats, vilka tillsatser som rörs ned? När vinerna blir för billiga kan man börja fundera.

För att återknyta till artiklarna i inledningen så återvänder jag till sociala medier och importörer samt Systembolaget. Även om det idag finns ett gäng importörer som är duktiga på detta känns det som att många inte riktigt förstått sociala medier. Många bygger sina insatser på envägskommunikation snarare än kommunikation, dvs på samma sätt som reklam ”alltid fungerat”. Systembolaget ska faktiskt få lite av en eloge, man är faktiskt ganska ok på sociala medier när det kommer till Twitter och Facebook – man får ofta svar och ganska ofta ok sådana. Hemsidan är dock fruktansvärd, man uppdaterar inte årgångar i sin databas, provningsnoterna kan ofta gå tillbaka flera år i tiden och allt som oftast inträffar ett oväntat fel när man söker – OBS det är inte oväntat när det händer ofta!

Tja, där har jag fått osa av mig lite och lutar mig tillbaka med ett riktigt bra vin – som finns att beställa på Systembolaget – tack vare en av de importörer som gör ett bra jobb. En importör som tar in kvalitetsviner, från ett land som nästan är osynligt på bolagets hyllor, med en typ av vin som i princip är osynligt på hyllorna. En sådan importör som jobbar hårt för vinerna de älskar och som skulle jobba minst lika hårt med detta även om monopolet inte fanns och då troligen ha större möjlighet att få ut sina viner.

Roxansich Antica 2008, ett orange vin från Kroatien – strålande!