Sök

Magnus Reuterdahl Wine blog/vinblogg

Wine writing, in part Swedish, part English. Most new articles are published at http://www.dinvinguide.se

Etikett

Margaux

Chateau Lascombes 1999 vs 2004

För några veckor sedan provade jag två årgångar av Chateau Lascombes mot varandra, intressant att notera att 1999:an anses vara en svag årgång hos Lascombes medan 2004 anses vara en riktigt bra, stämmer det med innehållet? Läs mer om Chateau Lascombes och årgångarna på Hwar fjortonde dag, DinVinguide.se.

Lascombes (600x390)

Magnus Reuterdahl

I sällskap av 80-talister på Grodan Grev Ture vinbar

Ibland har man tur, man är på rätt plats vid rätt tillfälle – så var det igår för dem som kom till #vintweetupSthlmGrodan Grev Ture vinbar. Du kanske inte har hört talas om #vintweetupSthlm, igår körde vi för första gången i år och för femte gången sedan vi började. Det hela går ut på att folk som twittrar om vin träffas på lämplig lokal för att mötas, dricka vin och ha kul. Det hela arrangeras av mig och @AnnaTorndahl – vill du veta mer är du välkommen att följa @VintweetupSthlm eller läsa mer på vår blogg.

1 Grodan vinbar

Varför var vi då så tursamma? Denna gång hade Grodan ställt sin vinbar till förfogande och vi lät dem plocka ihop ett kul paket för en fastlagd summa och några av vinerna var inte bara bra utan också synnerligen intressanta.

9 Chateau D'Issan 1983 Margaux Bordeaux Frankrike

8 Vigne de L'enfant Jesus 1982 Bourgogne Frankrike

Dom två viner som verkligen stod visar också på att det finns kul saker i Grodans vinkällare eller vad sägs om: Vigne de L’enfant Jesus 1982, Bourgogne, Frankrike och Chateau D’Issan 1983, Margaux, Bordeaux, Frankrike.

 Jag tog inga noter men bägge vinerna var intressanta på grund av en motsats, där 1982 års bourgogne nästan var brun och smakerna definitivt mogna. Trots ett uppenbart förfall om man tittar på frukt och färg hålls vinet uppe av en snygg syra och där finns fortfarande spår av blommor, persika och röda bär. Jag tycker denna är fantastisk men det är inte ett vin för alla. Bordeaux vinet från 1983 var istället ung och frisk och kan sannolikt ligga i 10-15 år till utan problem. Jag hade inte gissat på 80-tal och knappt 90-tal heller men efter hand finner man vissa mogna toner i avslutet. Bra balans, fin frukt, elegans – härlig.

Man planerar att öppna Grodans vinbar den 25 februari, vinkällaren är dock att tillgänglig i restaurangen, och jag tror att detta kan bli ett riktigt trevligt vinhäng. Trevlig miljö, bra vinkällare och en bra sommelier – behöver man så mycket mer?

Magnus Reuterdahl – @reuterdahl på twitter

 

De rikas vinäger

Under jul- och nyårshelgen har jag med stort nöje läst Benjamin Wallace bok The Billionaire’s Vinegar från 2008.

Boken handlar om den bubbla som uppstod kring Christies auktionshus med flera i samband med vinauktioner under 70 och 80-talen men också om de stora vinhusens historia, främst i Bordeaux, och vinsamlarna som arrangerade provningar med de mest eftersökta och ovanliga årgångarna. En sorts uppgång och fall historia som tar sin start  när en vinflaska, attribuerade till Thomas Jefferson, USAs tredje president, säljs på Christies 1985 för rekordsumman; $156 000. Vinet är en flaska Château Lafite-Rothschild 1787 graverad med initialerna Th:J, denna tillsammans med ytterligare ett 100 tal flaskor varav ett drygt 20-tal flaskor med samma gravering ska ha hittas inmurade i en källare i Paris tidigare samma år.

Låt mig presentera huvudpersonerna, vid sidan av ovan nämnda flaska, några kända andra mindre så: Michael Broadbent (auktionären och vinexperten), Thomas Jefferson (USA’s tredje president), Hardy Rodenstock (vinsamlaren och säljaren), Magnum Uwe (vinsamlare), Mr. Cheval Blanc (vinsamlare), Herr Pétrus (vinsamlare), Kip Forbes (köpare), Lucia Goodwin (historiker och expert på Jefferson, Monticello) m fl.

Vinhusen: Lafite, Yquem, Margaux, Branne-Mouton (som senare blev Mouton Rothschild)

Det hela blir till något av en historisk detektivroman som delvis utspelar sig i det sena 1700-talets Frankrike och USA, delvis i auktionshuset Christies lokaler i London, hos olika vinsamlare i Europa och USA och i Monticello (Thomas Jeffersons hus nära Charlottesville, Virginia, USA som idag fungerar som museum och har hand om samlingar rörande Jefferson).

Boken cirkulerar kring frågor om flaskorna är äkta, om innehållet i dem kommer från de angivna vinhusen, om vinerna är från 1780-talet, om inskriptionerna är äkta mm? I boken följer vi hur historien utvecklas, en kamp mellan å ena sidan Christe’s och å andra sidan Montecillo. Författaren går igenom de olika parternas argument, beskriver vem personerna är, vinhusens historia, de olika provningarna och vad som skrivs i pressen.

Även om det kanske inte blir spännande på det sättet som en thriller eller deckare är boken skriven utifrån en sådan mall med inslag av grävande journalistik och ett uns sensationsjournalistik för att ge lite krydda. Det är välskrivet, intressant och läsvärt och givetvis lär man sig också en del om vin och på vägen. Framför allt om gammalt vin, om hur vin blev riktigt dyrt och samlarobjekt samt om hur man sett på vin under olika perioder.

Kan du till exempel namnen på de olika vinflaskornas storlekar? På Systembolaget stöter vi ju oftast på en halvflaska (375 ml), standardflaskor (750 ml) och ibland magnumflaskor (1500 ml), sedan finns:

  • Marie-Jeanne, tre vinflaskor
  • Double Magnum, fyra vinflaskor
  • Jéroboam, sex vinflaskor – kan också kallas Rehoboams i Bourgogne och Champagne
  • Impériale, åtta vinflaskor – kan också kallas Methuselah i Bourgogne och Champagne
  • Salmanazar, tolv flaskor
  • Balthazar, sexton flaskor
  • Nebuchadnezzar, tjugo flaskor

En intressant bok för såväl vinnördar som för alla som är intresserade av nutidshistoria.

Magnus Reuterdahl

Vittra misstag i vinetikettens tecken!

Vinetiketter är kul men kan också vara svårforcerade, idag stötte jag på en som jag först inte blev riktigt klok på. Denna gång spelade förförståelsen mig ett spratt. På etiketten står Château Du Tertre 2010 Bordeaux. Château Du Tertre är ett bordeaux-slott i Margaux, ett så kallat Cinquièmes Crus (Fifth Growths) från kommunen Arsac i distriktet Gironde. Så vad är problemet?

Problemet var att jag inte kände igen etiketten! Bilden på slottet var fel och jag saknade det magiska ordet Margaux vilket felaktigt fick mig att fundera på deras andra vin, tills jag kom på namnet; Les Hats du Tertre. Ytterligare ett namn dök upp i vinnördshjärnan: Tertre Roterbar,St. Emilion, men även här var namnet uppenbart fel.

Ibland är man för påläst för sitt eget bästa – åter till etiketten: Château Du Tertre 2010 Bordeaux – mis en bouteilles au chateau. Allt finns i dessa ord eller rättar sagt i avsaknaden av vissa ord. Med mis en bouteilles au chateau menas i princip att vinet tappats på flaska på slottet. Det som betyder något är avsakanaden av Margaux och benämningen Bordeaux, dvs AOC Bordeaux

Det vill säga det enklaste vinet från Château Du Tertre. Inom Bordeaux finns sju AOC:s (Appellations d’origine contrôlée): Bordeaux Rouge AOC, Bordeaux Supérieur Rouge, Bordeaux Clairet, Bordeaux Rosé, Bordeaux Blanc (torrt vitt), Bordeaux Supérieur Blanc (sött vitt), och Cremant de Bordeaux (mousserande).

Ser man till röda Bordeaux AOC viner är dessa rent generellt enkla viner som bör drickas relativt unga.

Varför vi nu vänder oss till det aktuella vinet, ett varuprov från the Wine company: Château Du Tertre 2010 Bordeaux. Vinet görs på 70% merlot and 15% cabernet sauvignon och 15 % cabernet franc. Druvorna kommer från Bordeaux och från distriktet Gironde men inte nödvändigtvis från slottets egendommar.

Det är ett enkelt ungt vin med fin druv sötma, röda friska bär, en bra syra och en liten hint av ek. Här finns röda vinbär, lite körsbär med mjuka tanniner och en fin struktur. Lufta gärna någon timma och drick det till mat, till exempel lamm eller milda ostar. På det stora hela ett trevligt instegs- och vardagsvin.

Går man istället till huvudvinet Château Du Tertre Margaux så har jag tidigare provat ett par årgångar, 2005 och 2007 vilka bägge varit riktigt trevliga upplevelser som jag gärna skulle återse.

Magnus Reuterdahl

Chateau Lascombes 2008 till lördagslunchen

Dags att öppna upp ett spännande varuprov från the Wine company; Chateau Lascombes Grand Cru Classe, Deuximés crus, 2008, Margaux, Bordeaux. Vinet är gjort på blandningen 50 % merlot, 47 % cabernet sauvignon och 3 % petit verdot. Läs mer om vinet här.

Klassningen i olika crus gjordes 1855 inför världsutställningen i Paris 1855. Klassificeringen baserades på de priser vinerna uppnått åren innan denna bedömning. Alla klassificerade viner från Bordeaux som klassificerades 1855 kallas för Grand Cru Classé och inom detta är Premier Cru är den högsta kvalitetsklassen och deuximès, troisièmes etc de efterföljande.

Château Lascombes är namngivet efter slottets första ägare Chevalier de Lascombes,som föddes 1625. I början av 1700-talet började dess dåvarande ägare Jean-Francoise de Lascombes investera i vinodlingar. Sedan 2001 ägs det av det amerikanska bolaget Colony Capital. Totatlt har man ca 84 hektar vingårdar i Margaux, man tillverkar ca 250,000 flaskor Château Lascombes och 70,000 Chevalier de Lascombes per år.

2008:an är fortfarande mycket ung men känns ändå välbalanserad med en fin syra, mörk frukt och lite kryddor. Doften är stor, varm med massor av mörk frukt och lite fina ekfatstoner samt kryddor i bakgrunden. Det finns en elegant mjuk lite silklig känsla kombinerad med en rejäl dos tanniner och mörka lite varma nästan inkokta bär (svarta vinbär och björnbär) som nästan drar åt lite blommig ton kombinerat med lite sötlakrits, blyerts, en aning kalk, tobak och snygga integrerade ekfatskryddor som ger en lång läcker eftersmak. Vinet är lite ungt idag, men att detta kommer bli ett mycket trevligt vin om några år bör det inte råda någon tvekan om, jag skulle nog låta det ligga minst 3 år till och sedan njuta av det de kommande åren.

Till detta åt vi en fläskfilé fylld med soltorkade tomater, mozzarella, serranoskinka och basilika samt en gräddig mild tomatsås med pasta. Fläskfilé tenderar att vara en ganska trist produkt men med rätt tillbehör vaknar den till liv och de lite gräddiga tonerna hjälper upp det unga vinets lite tuffare noter att mjukna.

Magnus Reuterdahl

Efter snöslask kommer mat & bordeaux

Dags att öppna upp ett varuprov från the Wine Company jag provade i helgen är 1999 Labegorce, Margaux, läs mer om det här.

Detta är ett ”nytt” slott för mig, menande att jag inte druckit dess vin förut. Med andra ord har jag har inga referensramar rörande just detta vin. Slottet har gamla anor men splittrades efter den franska revolutionen i tre delar, dessa återförenades först i slutet på 1900-talet under Hubert Perrodos ledning. Han köpte den första delen, Chateau Labegorce, 1989 och snart blev det hans dröm att återförena slottets tre vingårdar så som det såg ut innan den franska revolutionen. 2002 köpte han upp L’Abbé Gorsse de Gorsse, dock ägdes vingårdarna av Chateau Margaux, men han ägde nu platsen för det ursprungliga slottet, som dock brunnit ned 1965. 2005 köpte han Labégorce-Zédé tillsammans med de flesta av vingårdarna och nu ägde han stora delar av det ursprungliga slottets vingårdar. Tragiskt nog fick Hubert Perrodo aldrig se resultatet av detta då han gick bort 2006. Vingården ligger strax norr Chateau Margaux och Lascombes. De 99:or jag provat tidigare har varit trevliga men inte stora som t ex 2005, utan lite mer tillbakalutade och trevliga något som också stämmer väl in på detta vin.

I doften finns mogna toner, rökt kött, bacon, svartavinbär och ekfats kryddor samt en lite sötsyrligt lockande doft med inslag av moreller och mogna plommon.

Vinet har en relativt hög syra, fina ekfatstoner, ett torrt anslag och välintegrerade tanniner. Det är elegant och förhållandevis lätt med en fin charkton och torkade örter. Här finns också moreller, svarta vinbär och mogna plommon samt lite kakao, peppar och mint i avslutet. Vinet är välbalanserat och lättillgängligt och riktigt trevligt nu samt något eller möjligen några år framöver men inget att ligga på någon längre tid. Maten, samt någon timma i karaff, fick det att vakna till liv – ett trevligt vin och kul om man vill en bild av mogen Bordeaux till ett rimligt pris.

Till vinet blev det hemgjorda pastakuddar, typ tortellini, fyllda med en kräm gjord på chevré, creme fraiche och basilika, kryddat med lite salt, svartpeppar och pressad citron och grillade kyckling filéer i en tomatsås. Tomatsåsen baseras på pappa al pomodoro, läs mer här, men görs lite tjockare och utan bröd.

Recept för 2 personer (lite drygt):

Till tomatsåsen använde vi en burk hela körsbärstomater + 2 stora tomater (kvartade). Häll ned dem i en stekpanna och låt koka upp tillsammans med ett par matskedar olivolja, låt stå och sjud i ca en halvtimma, späd med grönsaksbuljong och olja vid behov – rör runt då och då. Mosa sedan tomaterna. Under tiden det sjuder tärna ett par-tre morötter fint, finhacka en gul lök och tärna en stjälkselleri. Stek sedan upp löken, morötterna och sellerin i lite smör och låt det karamellieras – häll över tomatsåsen, tillsätt ca 1dl grönsaksbuljong och låt koka ihop. Smaka av – salta och peppra vid behov. Riv en vitlök och rör runt varefter såsen är klar.

Samtidigt gjorde vi också pastakuddarna, pastadeg och pastamaskin fixade själva pastan – smeten gjordes på ca 75 gram chevré som rördes ihop ½ kruka finhackad basilika, 2 matskedar creme fraiche, saften från knappt en kvarts citron, lite salt och peppar. Till pastadeg för två personer använde jag 1 dl vetemjöl och 1 dl durumvete, två ägg, 2 msk olivolja och 1 msk vatten. Arbeta ihop den tills den smidig, ca 10 minuter för hand, och lite glansig. Om den känns för torr och spricker upp tillsätt lite mer ägg (jag brukar i detta fall endast tillsätta äggula – efter som jag ändå behöver lite sådan för att limma ihop kuddarna), är den för kladdig tillsätt lite mer mjöl. Rulla ihop degen till en boll och lät vila 30-45 minuter. Jobba den smidig i en pastamaskin, eller med kavel, jag tunnade ut den tillinställning 7 på min maskin.

Kycklingen kryddades med lite chili flakes, körvel, oregano, salt och peppar och stektes i en grillpanna varefter den skars upp. Lägg upp, riv lite parmesan och sprinkla lite knaperstekt bacon över det hela och ät, njut och framförallt drick ett gott glas vin till!

Magnus Reuterdahl

Beef Wellington & Château Giscours 1999

För alla som sett Gordon Ramsay’s Hell’s kitchen vet att beef Wellington brukar vara en stupstock för flera av kockarna – har länge funderat på att tillaga den och ikväll blir till att göra ett försök. Vi missade dock att köpa Madeiravin så någon madeirasås blev det inte. Vad gör man då det är lördag, klockan är efter tre och bolaget har stängt? Lite funderande så löste vi saken med att göra en sås baserad på Aceto Balsamico di Modena, en lagrad Balsamico. Vi funderade lite på hur vi skulle ersätta Madeira, dvs sötma, lite mörka toner, nötighet, russin m.m. och funderade på att göra en sås smaksatt med färska fikon och farinsocker men kom på att vi hade lite lagrad balsamico hemma, med balsamico (ca 1-2 msk) tillsammans med lite grädde (ca 1 dl), steksky, schalottenlök (1 finhackad), en nypa socker, lite salt & svartpeppar och vatten (ca 1 dl) fick vi en fin sås med ett bra djup och en fin sötma.

Receptet jag använde är som följer

  • 1 kg färsk oxfilé (mittbiten)
  • Smördegsplattor ca 2 mm tjock
  • 2 ägggulor (vispade) till pensling
  • salt och peppar
  • smör och olja till stekning
  • senap

Till duxellmassan

  • 600 gram färska champinjoner
  • 350 gram rökt parmaskinka
  • 7 schalottenlökar
  • 2 vitlöksklyftor
  • 4-5 msk tomatpuré
  • 1 kruka hackad färsk timjan
  • 1 msk smör
  • 3 nypor vetemjöl att reda med
  • 1 msk oxfond, koncentrerad
  • 1 dl vatten
  1. Finhacka champinjonerna och löken. Lägg ner champinjonerna i en stekpanna och fräs torra, klicka därefter ned smör och löken. Låt puttra i ca 5-min tills löken blir mjuk. Pudra över mjölet, tillsätt den nyhackade timjanen, rör ner tomatpuré, oxfond och vatten och koka ca 10 min på låg värme, smaka av med salt och peppar. Ställ och låt svalna.
  2. Putsa oxfilén fri från hinnor. Salta och peppra rejält och bryn runt om hastigt. Låt oxfilén svalna av. Pensla med senap.
  3. Kavla ut en till två smördegsplattor (efter behov), ca 2 mm tjocka.
  4. Placera parmaskinkan på ena smördegsplattan, lägg oxfilén på parmaskinkan. Täck ovandelen av oxfilén med ett ca 1 cm tjockt täcke av duxellmassan. Pensla med de uppvispade äggulorna på smördegsplattan runt filén. Detta för att binda ihop den andra degplattan, som du lägger över filén och duxellmassan. Skär bort överflödig deg. Tryck till med en gaffel runt om. Pensla med resten av ägget över hela filén. Utav överflödig deg kan man garnera det hela.
  5. Grädda i 175 grader, cirka 30-35 minuter för medium rosa kött (ca 57° innertemperatur). Låt därefter köttet vila efter gräddning i minst 15 minuter. Annars rinner köttsaften ur när du skär upp den. Vi åt det med med en grön sallad med sparris, nötter och mozzarella. Normalt serveras den med en Madeirasås – vi missade dock att inhandla detta och gjorde istället en sås på lagrad Balsamico.

Det blev riktigt gott om än inte så vackert, som ni kan se på bilden – vi har dock identifierat vad som gick fel;

  • Oxfilén var kanske inte 100 % tinad vilket gjorde att min sambo tyckte att den var väl röd – själv tyckte jag den var perfekt!
  • Vi råkade vända paket upp och ned, dvs duxellmassan hamnade underst, vilket berodde på fel nummer 3
  • vi köpte för lite smördeg och var tvungna kavla ut denna vilket gjorde att vi fick välta över paketet i formen.
  • Såsen är egentligen inget misstag, smakmässigt – men det skulle ju ha varit en Madeirasås

Smakmässigt blev det dock riktigt bra och vinet passade fantastiskt – det är inte sista gången duke Wellington får gästa vårt matbord!

För fler tips och varianter se Anders Öhman mat & vin som gjorde en delvis annan fyllning, som låter mycket trevlig, eller titta på Gordon Ramsey videon nedan.

En klassisk maträtt kräver ett klassiskt vin – vi vände oss mot Bordeaux och Château Giscours 1999 från Margaux, Médoc.

Chateau Giscours har gamla anor, slottet kan spåras tillbaka till åtminstone 1300-talet. Vid mitten av 1500-talet omnämns det i samband med vin och vinproduktion. Och vid 1855 års Bordeauxklassificeringen blev det rankat som 3e Cru Classe. Under början av 1900-talet missköttes vineriet, man planterade bland annat hybridstockar och dess rykte sjönk. Efter andra världskriget köptes det upp av Nicolas Tari som lade ned massor med pengar och kraft på att få upp det till sin forna glans. Nu ägs det av ett holländskt bolag och sköts av Eric Albada Jelgersma och anses ha en god och jämn kvalité. 1998 var man dock inblandade i en skandal som visade att man använt tillsatser så som ekchips, i bjärt kontrast till appellationsreglerna. Om jag förstått det rätt användes dock dessa endast i deras 2:a vin; La Sirène de Giscours. Slottets vinodlingar är uppdelningen på 53 % Cabernet Sauvignon, 42 % Merlot samt mindre mängder Cabernet Franc och Petit Verdot.

Jag har provat 2001, 2003 och 2005:an tidigare och gillat dem alla – paletten ligger närmare Pomerol än Margaux med mycket frukt och kropp, fylliga viner med en hel del tanniner och fin elegans. 1999 är en lite underskattad årgång, jag har inte druckit några mängder men de flesta viner har varit mycket trevliga och särskilt de från Margaux. I regel rekommenderas 10-12 års lagring för Chateau Giscours vilket 1999 nu uppnått så det är kul att testa ett som fått lite lagring 🙂

Doften är stor, mogna röda bär, plommon, en lite syrlig  lång pepprig ton med inslag av fat, läder och tobak.

Smaken är stor, komplex, elegant och har fortfarande en hel del tanniner.Det finns ett fint djup och mycket kropp där sötsyrliga toner av röda bär möter rostade ekfat, tobak och torkade örter. Det blir ett spel av smaker i gommen när mogna toner möter friska syror, i avslutet kommer lite bittra kakao toner som får smakerna att ligga kvar – vinet hade inte mått dåligt av ytterligare några år i mörker men frågan är om det blivit så mycket bättre. Just nu känns det välbalanserat och elegant men betydligt stramare än t ex 05:an som jag provade härom året. Ibland är det gott att leva 🙂

Är du sugen på att öppna din 99:a låt den få ordentligt med syre – den har utvecklats fantastiskt under kvällen!

Magnus Reuterdahl

Bordeaux 2005 provning. Del 1

Eftermiddagen på Grappe blev en riktigt trevlig föreställning med goda viner och gott sällskap. För mig själv var det första gången i lokalen och jag blev positivt överraskad, en trevlig lokal som erbjuder såväl atmosfär som gemytlighet.

 grappe

Vi blev tyvärr något färre än beräknat, detta kompenserades dock av vår värd (man tackar och bockar). Provningen innehöll åtta Bordeauxviner, sju 2005:or och ett från 2002. Vidare bjöds vi på ett välkomst vin och två avslutningsviner, ett stort tack till donatorerna, jag hoppas kunna bjuda igen vid ett senare tillfälle.

Jag kastar mig in i provning och återkommer till katterna bland hermelinerna längre fram.

Vi provade vinerna halvblint, dvs. vi visste ungefär vilka viner ingick med undantag från 2002:an vilken vi varken kände till årgång, område eller slott. Under provningens gång kastades en mängd kommentarer mellan oss; jag tror att vi alla var överens om att vinerna höll en mycket hög nivå och att även om vi framförde kritik mot vissa viner så låg denna inom ramen i jämförelse med de vi tyckte var något bättre än de andra. OBS att jag redovisar mina synpunkter och inte gruppens, även om de i vissa fall kryddats av övrigas kommentarer. Då färgen var relativt likvärdig emellan vinerna är jag inte tagit med denna i noterna.

grappe-2 

Vin 1

ch-canternac-brown

Chateau Canternac Brown – Margaux

Doften är direkt, djup, tydlig ton av mörka bär och ekfat.

Vid en första sipp kändes vinet utmärkt, tydligt, strukturerat, bra fruktsyra och ordentliga tanniner, bra krydda och en fin cederton. Vinet har ett lite amerikanskt anslag (lite Zinfandel känsla), bombastisk med mycket frukt och bärtoner. Efter hand smyger det sig dock en lite smörighet som inte känns riktigt rätt. Lite reduktiv i stilen. Sannolikt ett vin som kommer att utveckla sig fint framöver, möjligen kan smörigheten bli ett problem.

Vin 2

 ch-daiguilhe-2005

Chateau D’Aiguilhe 2005 – Côtes de Castillon

Doften är lockande och förförisk med inslag av mycket bär (nästan lite syltig), tydliga ektoner och fin syra.

Smaken uppfyller det mesta som finns i doften, kraftfull, fina ektoner och mycket mörka bär och lite mörk chokald i avslutet. En första tanke var att den kändes ganska amerikansk i stilen; med mycket bär, och en hel del sötma i kombination med att ett bombastiskt och direkt anslag. Vinet lugnar dock ned sig lite och sätter sig, dock utan att tappa sin fullhet. Det har en fin textur och känns välbalanserat, tanninerna är höga och eftersmaken lång. Ett av kvällens favoriter som jag tror kan utvecklas mycket bra.

Vin 3

ch-clerc-milon-2005

Chateau Clerc Milon 2005 – Pauillac

Doften känns en lite aning syntetisk med inslag av björnbär, ekfat, syra och rök (någon beskrev det som nyligen avlossade knallpulverpistoler, vilket känns som en riktigt bra beskrivning av rökdoften).

Vinet är härligt torrt och en lite aning grönt i tonen med inslag av vindruvskärnor, körsbär, slånbär och en riktigt bra ekton. Jag tyckte att det kändes en lite aning anonymt om välstrukturerat under provningen men fick med mig det som var kvar hem och tog ett glas framemot kvällen och efter någon timma i glaset kändes det betydligt mer generöst och välkommnande.  Ett par år i källaren är dock en nödvändighet.

Vin 4

cos-destournel-2002

Cos D’Estournel 2002 – Saint-Estèphe

Här kom då referensvinet, vilket ingen av oss lyckade pricka in som ”fel” årgång.

Doften känns lite stängd, här finns dock inslag av ekfat, en lätt rökighet, körsbär och lite animalier.

Smaken är lång och bärs fram av en fin syra, det är elegant och har en fin textur, här finns röda bär, körsbär, lingon, en lätt rökighet och en ton av charketurier. Efterhand kommer toner av viol och lavendel fram vilket kompletterar vinet bra. Det känns lite tunnare och lite svalare än de övriga vinerna och med tanke på att det är en 2002:a funderar man på hur bra 2005 bör vara. Ett vin i en stil jag tycker är riktigt trevlig och det tillhörde min topp fyra av kvällens Bordeauxer.

Jag gör ett avbrott här och återkommer med den andra halvan av provningen imorgon. Besök gärna instigatören för provningen på Mise en bouteille.

 

Mvh

 

Magnus Reuterdahl

I varukorgen denna vecka

Då har man varit och veckohandlat; inalles tre viner, två att spara ett att dricka.I varukorgen låg:

Malleolus 2005, detta vin har jag tidigare kommenterat här.

Château Mont-Redon 2004 gjort på Grenache 65%, syrah 15%, cinsault 10%, mourvedre 5%, counoise och muscardin och vaccarese 5% från Chateauneuf de Pape.

Vinamatören har druckit 2004:an, medan finare vinare och drucket druckit 2003:an.

Château Giscours 2002, vingården är planterad med cabernet sauvignon 75 %, merlot 22 %, cabernet franc 2 % och petit verdot 1 % från Margaux. Jag har nu ett antal Giscours hemma i kylen, 1999, 2000 och nu 2002.

Magnus Reuterdahl

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: