På Systembolaget finns det just nu en hel del kul viner från Rhône. För ett tag sedan köpte jag hem ett gäng för prova. Rhône hör liksom hösten till med sina mörka, kryddiga viner passar de som handen i handsken till mörkret, kylan och friskheten.
För många är kanske Châteauneuf-du-Pape, Gigondas, Hermitage och på senare tid Saint Joseph (kanske att se som en mellanbroder) de mest kända områdena. Det finns dock många fler, bland annat appellationen Vacqueyras (AOC) i den södra delen av Rhône utmed floden Ouvèze. Mindre känd och kanske något i skuggan av dessa mer kända områden, lite som en lillebror på väg att växa upp. Här produceras mest rödvin och det är ett område där man kan hitta fynd.
Vacqueyras omfattar lite drygt 1300 hektar med vingårdar, man odlar mest röda druvor men också en del för vitt vin. De vanligaste druvorna är grenache, syrah och mourvedre men man odlar också grenache blanc, roussanne och bourboulenc med fler.
Idag blev det ett vin från Le Domaine MonTirius som bland annat kända för att vara den första biodynamiska producenten i både Gigondas och Vacqueyras. Man blev certifierade 1999, arbetet började dock redan 1996, ett arbete som fortfarande pågår. Totalt har man 58 hektar vingårdar inom Vacqueyras, Gigondas och Côtes du Rhône.
Vacqueyras 2011 garrigues är gjort på 70% grenache och 30% syrah. Man använder bara naturlig jäst och vinet ligger i cementfat i 18 månader.
Vinet är rent och fräscht och har en lite syrlig ton med inslag av såväl röd frukt och mörka bär som går mot en sammetslen lite kryddig ton. Vinet har ett fint djup och snygga välintegrerade tanniner, med inslag av paranötter och färska och torkade örter, det lever upp till sitt namn. Vinet har en relativt lång eftersmak med en litet inslag av frisk jord, lite som man kan tänka sig smaken av en frisk höstmorgon, som visar på att detta sannolikt kommer utvecklas fint de närmaste fem åren. Trots djup och en hel del mörk frukt finns här en charmig elegans som får en att uppskatta hösten och längta efter ett långkok och lite svamp.
När ett franskt vin har namnet La Ballade des Anglés måste jag ju baka in en fransk ballad, så varför inte Yeshe med La Ballade de Jean Batailleur. Balladen har passande nog ett par rader som stämmer väl in på att prova vin, även om den inte handlar om det:
Passe la bouteille, sers moi un verre,
Plus que je bois, plus je vois claire,
Ursäkta min franska men om jag översatt det rätt bör det lyda ungefär så här:
Vinet kommer från appellationen (AOC) Vacqueyras som återfinns i den södra delen av Côtes du Rhône, Rhônedalen, Frankrike. Regionen ses ofta som en lillebror till de mer kända regionerna Châteauneuf-du-Pape och Gigondas, på grund av detta kan man finna en hel del spännande och prisvärda viner där. Vidare är 2009 ett bra år i Rhône överlag och i södra Rhône i synnerhet.
Egendomen Domaine du Bois de Saint Jean ägs av familjen Anglès. De har varit vinmakare i generationer, med anor tillbaka till 1650-talet. I södra Rhône har man verkat sedan 1910 under namnet Domaine du Bois de Saint Jean. Man odlar också vin i Jonquerettes och Châteauneuf du Pape.
Doften är fullt av mörka bär. Det finns också inslag av mjuka ekfatskryddor, jord, lite färskt kött samt en hint av medicinalväxter och färska örter samt ett inslag av en reduktiv ton som drar åt porthållet.
Inledningsvis känns vinet ganska sött och koncentrerat, en aning metalliskt med en liten mentolton. Det är koncentrerat och kraftfullt med mycket frukt, bland annat svarta vinbär, moreller, jästa körsbär och mogna plommon samt välintegrerade tanniner. Avslutet är långt och lite pepprigt. Det här drar mer mot Gigondas i stilen än Châteauneuf du Pape, det är ungt och kommer säkert må bra av att ligga några år. Det känns kanske lite mer som ett vin som passar till höstens rätter såsom vilt och lite kraftigare grytor.Det vinner på att luftas under ett par timmar – efter ett tag kommer en snygg ton av kakao in i avslutet samt mörkrostat kaffe – det kommer också in en ton av gröna medelhavsörter!
Det här är ett spännande vin och gillar man viner från Gigondas och Châteauneuf du Pape är detta något man bör prova. Det är lite mer rustikt och spretigt men samtidigt med en koncentrerad frukt och en inneboende kraftfullhet – läckert!
Man skulle kunna tänka sig att vi skulle ha plockat fram något klassiskt irländskt till gårdagen – men betor och skulor är inte riktigt min grej. Skämt å sido hade jag faktiskt en tanke att prova ostron & Guinness, Colcannon eller Boxty. Ostron & Guinness var länge en bubblare men när jag häromdagen köpte jag en riktigt trevlig bit oxbringa, gotländsk inte irländsk, hade jag redan bestämt mig för att det skulle bli en kötträtt. Mitt utforskande av det irländska köket får dröja något. Vi hade tanken på att göra en mustig gryta men med lite vår i luften ville vi ha något annat och tanken föll på Biff Stroganoff.
En kul detalj är att irländska rätter är att de kan kopplas samman med dikter och sånger t ex
Om Colcannon…
”Did you ever eat Colcannon, made from lovely pickled cream?
With the greens and scallions mingled like a picture in a dream.
Did you ever make a hole on top to hold the melting flake
Of the creamy, flavoured butter that your mother used to make?”
”Yes you did, so you did, so did he and so did I.
And the more I think about it sure the nearer I’m to cry.
Oh, wasn’t it the happy days when troubles we had not,
And our mothers made Colcannon in the little skillet pot.”
etc…
…och om Boxty:
Boxty on the griddle,
And Boxty on the pan;
The wee one in the middle
Is for Mary Ann.
Boxty on the griddle,
boxty on the pan,
If you can’t bake boxty
sure you’ll never get a man.
Boxty on the griddle,
Boxty on the pan,
If you don’t eat boxty,
You’ll never get a man.
Från poesi till vin & mat. Oftast brukar jag utgå från vinet och därefter försöka hitta en passande rätt denna gång blev det tvärtom, vilket gör att jag fick tänka på ett lite annat sätt. I Biff Stroganoff finns det krämiga och gräddiga som gärna kan få möta en kvast av tanniner, lite höstiga jordtoner i vinet får möta svampen och en syrlighet från smetanan får möta vin- och körsbären. Med andra ord vandrade min tanke dels till Piemonte och dels till Bourgogne, men fastande någonstans ”mittemellan” i Gigondas AOC, i den södra delen av côtes de Rhône. Vinet i åtanke är ett jag provade på en sortimentsprovning för en tid sedan, läs om det i BK Wine Magazine, från producenten Domaine Les Pallièrses; 2007 Les Pallières Terrasse du Diable.
På sortimentsprovningar får man oftast en ganska snabb idé om ett vin. Man provar många viner vilket gör att smaker kan hänga kvar och efterhand blir smaklökarna ganska trötta. Men ibland hittar man viner man vill prova lite närmare, något som knackar på belöningscentrat i den grå klumpen, och man beställer hem några flaskor för framtida njutning. Detta är ett sådant vin. Det är också intressant att jämföra hur man ser på vinet i en ”riktig” situation – dvs till mat och i lugn och ro.
Terrasse du Diable görs på 90 % grenache, 5 % mourvèdre 5 % och clairette som får ligga 10 månaderna på cementtankar och 12 månader på foudre (träfat av ek eller kastanj som används för mognad och lagring).
Vinet har en stor sötsyrlig doft med inslag av björnbär, mörka körsbär och röda vinbär, läder, jord, mineraler, svartpeppar och torkade örter.
Smaken är komplex med många olika nivåer – som går från det mörka och söta till det röda och syrliga, men är hela tiden frisk men en fin dos tanniner; här finns mogna körsbär, björnbär, lite hallon och solmogen periska samt lite sötlakrits. Vinet har en utmärkt balans mellan det lite silkigt mjuka och bångstyrigt syrliga, mellan det djupa och det lätta och med snyggt integrerade tanniner och en touch av ekfatkryddor. Ett personligt vin som ligger någonstans mittemellan Chataeuneuf-du-pape och södra Rhone. Läckert att dricka nu eller lagra ett par år för lite mer mogna toner.
Matchningen mellan mat och vin visade sig utmärkt, de röda skogsbärstonerna framträder tydligare tillsammans med ett inslag av jordgubbar, samtidigt som tanninerna mjukas upp och binder upp matens krämighet, svampen och jordigheten plockar upp varandra och syrligheten från smetanan hittar vinbären och körsbären. 2007 är en riktigt bra årgång i södra Rhône vilket detta vin visar – Mycket bra!
Åter till maten, vi gjorde en Biff Stroganoff. När det gäller recept på klassiska rätter finns en mängd variationer så vi tog helt sonika ett recept i bunten och lade till det vi tyckte kändes bra, gott blev det och så här gjorde vi.
Biff Stroganoff, recept 4-6 personer
500 gram nötkött, t ex oxbringa, fransyska, oxfilé e.d. – strimla köttet, ungefär fingertjocka och 5-7 cm långa.
2 stora eller 5-6 små schalottenlökar, grovhackade
200-300 gram skogschampinjoner, kvartade eller delade
2-3 msk tomatpuré
1 grillad röd paprika, skär i bitar
ca 2 dl vispgrädde
ca 1,5 dl smetana
1 dl kalvfond (utspädd)
ca 0,5 dl grönsaksbuljong
1-2 tsk paprikapulver
2 tsk dijonsenap
2-3 msk smör (till stekning)
salt & peppar
Börja med att bryna köttet – lägg det sedan åt sidan för att vila medan du bränner av/grillar paprikan. Torrstek svampen och löken några minuter, tillför paprikan, tomatpurén, paprikapulvret och senapen, rör runt ytterligare någon minut, häll över köttet och köttsaften, rör ihop, häll på buljongen och fonden, låt koka ned någon minut, häll på grädde och smetana – låt sjuda i ca 20-30 minuter under lock, smaka av – salta & peppra. Servera med ris och sallad, eller traditionellt med smetana och saltgurka.
Magnus Reuterdahl Wine blog/vinblogg 
Senaste kommentarer