Varuprover är intressanta, oavsett de är bra eller dåliga, ibland räcker de inte längre än till en nedskriven not och sedan vaskning, ibland startar de en tankekedja – så blev det denna gång. För en tid sedan tackade jag ja till ett varuprov av A Amarone från Alpha Zeta. 

amarone (800x186)

Amarone är sedan några år tillbaka det naturliga valet för många när man ska lyxa till och jag också tänka mig att många kommer köpa detta som en julklapp. Ni bör dock inte ha det på julbordet, såvida du inte tänkt äta mycket lagrad ost.

Hur blev amarone sverigefavorit – beror detta på att alla skrek efter amarone eller på att det var tillgängligt? 

Går man in på valfritt Systembolag finns det en klar överrepresentation av dessa viner i hyllorna om jämför med andra viner i samma prisklass  Det är oftast inte billigt, det är inte helt lätt att kombinera med mat men det är lättigenkännligt och det är det sistnämnda jag tror är nyckeln. Det är en stil av vin man ganska lätt känner igen, vilket gör att man känner sig säker som konsument, på samma sätt som riktigt rökig whisky – har man provat det känner man igen det.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag är inte förälskad i amarone, åtminstone i de flesta som finns på bolaget, vilka ofta är lite sötsyltiga med varm, kokt, överextraherade frukt, bulkiga och lite opersonliga med allt för hög alkoholhalt och ofta lite bittra. Majoriteten av amaronevinerna på bolaget är moderna, personligen föredrar jag den traditionella stilen som innehåller mer torkad frukt, är kryddigare, har mer struktur, djup och komplexitet.

Då amaronevinerna inte riktigt fallit mig på läppen de senaste åren har jag ofta hållit mig undan dem de senaste åren, dock fick jag under mat och vinmässan mitt kök för mig att prova ett gäng, jag tror jag provade ett 30-tal, varav några överraskade positivt men de flesta tyvärr var som de jag beskrev ovan.

Just priserna är i detta fall en ganska tydlig kvalitetsindikator och det har börjat dyka upp flera amaroneviner som är rejält billiga, med detta menar jag de amaroneviner som man kan hitta för strax över 150-kronors strecket (åker du utomlands kan du hitta ännu billigare). Bland de jag provade på Mitt kök hittade jag inget under 199 kronor som jag tyckte var värt pengarna och oftast tycker jag att man behöver gå upp mot åtminstone 300-hundringen för att hitta något som är riktigt intressant. Värst är de viner som försöker utge sig för att vara budgetamarone med namnet appassimento, varav det finns flera i BiB – om jag har svårt för de billigare amaronevinerna är detta något jag tycker man helt bör hålla sig borta från.

Varför kostar då amaroneviner förhållandevis mycket pengar?

Detta beror på tillverkningsmetoden, ett amarone vin är gjort med en metod som kallas passito eller appassimento, dvs man låter druvorna ligga och torka i minst 100 dagar innan man pressar dem, detta ger russinlika druvor med hög koncentration. Det ger mer koncentrerad smak, högre sockerhalt och ofta också högre alkoholhalt, det sistnämnda beror dock ofta på att många använder selekterad jäst. Vidare får de ligga på ekfat i fyra år innan de tappas på flaska. Det är med andra ord en process som tar tid, men det går också åt mycket mer druvor vilket gör att det kostar att göra dessa viner. Till en flaska vin går det åt ungefär 1-1,2 kg druvor, till en liter amarone går det åt mer än det dubbla och ofta betydligt mer. Jag vet att några uppskattar att det går åt omkring 11 kilo druvor (färska)/flaska.

A Amarone Alpha Zeta 2010 (800x763)

Hur är då 2010 A Amarone (Alpha Zeta), gjort på 70% corvina veronese, 25% rondinella och 5% cabernet sauvignon?

Alpha Zeta är en modern amarone med en stor, förhållandevis fruktdriven tät smak som får mig att tänka på nya världen. Att vinmakaren kommer från Nya Zeeland (Matt Thomson) kanske har något med detta att göra.

Jag börjar med att säga att detta inte är min stil av vin eller den typ av amarone jag själv skulle välja om jag väljer ett amarone. Här står kraft, koncentration och ekfat i centrum. Ekfatstonerna drar åt amerikansk ek med en hel del vanilj, mörkrostat kaffe och bitterheten från kakaobönor. Det har inslag av såväl mörk som torkad frukt, här finns lite körsbärstoner, mogna plommon, hyfsade syror och inslag av restsocker. I eftersmaken finns kaffe och kakao, den är stor men förhållandevis kort.

Det här vinet smakar amarone men har också drag av en kraftfull cab från Napa och ett solvarmt kryddigt shiraz från Australien – för mig är det för ungt i smaken, jag vill ha mer torkad frukt, mer syror, mer kryddor och ett mycket större och längre djup. Det här är ett amaronevin i modern stil och som sådant är det bra och betydligt bättre än de amaroneviner som ligger ett steg under i prisnivå. Det är förhållandevis lättdrucket, har viss charm och en varm lite inställsam sötma och bör fungera till mat (vilket många moderna amaroneviner inte gör), till exempel en chili eller en mustig gryta – men det är dock inte riktigt min stil.

Vill man istället prova amarone i en mer traditionell stil är detta några producenter som fastnat i mitt minne och som passat min palett Begali, Bertani, Corte Sant’Alda, Tenuta Sant’ Antonio, Viviani och Quintarelli.

Magnus Reuterdahl