Idag blir det inget om vin men väl om mat och mathistoria. Ibland snubblar man över de mest udda dokument. För ett tag sedan googlade jag om grisar och slakt och snubblade över en uppteckning gjord av John Nilsson på uppdrag av Lunds Universitets folkminnesarkiv 1934.

Det som kanske är mest intressant för mig är uppgiftslämnaren Frans Nilsson i Ideberg, Åboda, Slätthög socken i Kronoberg, är min farfarsfar.

Frans Nilsson (600x399)

Jag har inga egna minnesbilder av min farfarsfar, utan endast beskrivningar från min farfar och min pappa, men jag har besökt ruinerna efter torpet Ideberg där han bodde. Frans Nilsson var slaktare och föddes 1866, det vill säga 108 år innan jag föddes.

Att hitta en nedtecknad intervju utav någon som man har en koppling till men aldrig träffat ger någon form av närhet. Man får en liten inblick i hans liv, av hans språk, av den vardag som formade min farfar och sedermera min far.

Nedteckningen rör slakt av gris, ko och får, men också livet som slaktare och mat. Den är upptecknad på gården Väseboda, Slätthög socken, Kronobergs län. Väseboda är en släktgård och denna står kvar och jag har besökt den vid många tillfällen. På gården tillbringade min farfar många av sina uppväxtår och min far många somrar och när jag växte upp var vi där vid ett flertal tillfällen. I uppteckningen nämns Edvin Sandh. Han levde tillsammans med sin fru Annie på Väseboda in på 1980-talet och jag träffade honom flera gånger. När man kom in i huset (när jag var liten) hade sannolikt inte mycket förändrat sig sedan 1930-talet, man hade el men inte rinnande vatten, man lagade all mat på den öppna spisen och vardagsrummet (salongen) användes bara vid fest.

Om du är intresserad av att läsa hela nedteckningen finns den här, jag tänkte dock plocka ut några axplock.

Uppteckningen börjar med en beskrivning av slakt och slaktmetoder såsom de gjordes förr, det vill säga 1934. Redan på 1930-talet har mycket av gårdsslakten börjat flyttas ut från gårdarna till slakterier, i detta fall till Moheda. Frans berättar att man tidigare brukade slakta en ko per gård för eget bruk, vilken sedan röktes och torkades men att det görs alltmer sällan nu.

Om grisslakt: Samma dag som grisen slaktades, styckades och bereddes den för nästföljande dags slaktargille. Ibland omnämns det att döden var mer närvarande förr och att slakt tillhörde vardagen, enligt Frans var det inte så:

På morgon, när slaktaren kom, var det ett herrans liv. Barnen var rädda och grät och sprang och gömde sig under sängarna och bakom skåpen, en del gav sig iväg ända till tredje vinden, och man höll knapp på få ner dem igen när slakten var över. Kvinnfolket var också rädda, och kunde de komma undan, så nog gjorde de det. Till och med karlarna var bleka om nosen, och det hände att vissa bondpojkar gjorde sig ärende till granngården medans grisen stacks. Alla gick och gruvade sig för slakten, och hade man inte haft så man kunde styrka sig med en par tre rediga supar, innan man gick till lagårn, så vete katten om inte grisen fått leva, till den självdött. De var inte så morska förr, som man tror.

Ordkunskap 1: Vrele

En vrele består av en repstump och en käpp. På repet görs en ögla lagom stor nog för grisens tryne, sedan användes käppen för att vrida upp trynet mot öronen och såleds blev grisen lättare att handskas med.

Ordkunskap 2: Dynghäck och Krokadrög

Dynghäck är en låda, ca 2 meter lång och 0,75 meter bred och 0,35 meter hög. Denna användes jämte krokadrögen till att köra ut gödsel (det förstnämnda verkar vara ett större kar för dynga och det senare något som liknar en skottkärra). Lustigt nog användes den förra också vid slakten, man lade grisen i den och stack den och lät blodet samlas upp i den.

Blodet från grisen hälldes över i en spann i vilken man lagt en viss mängd korngryn. Av detta gjorde man blodkorv, så kallad svarterkorv. Huvudet och fötterna skållades och kroppen hängdes upp, därefter fnaskades den, man plockade de skållade delarna och kroppen på borst. Man skar också bort spenarna, pattarna, och här får vi in lite folktro, och lade dessa i grisabyssjan (grisens liggplats) så att nästa gris skulle trivas.

Efter fullbordad slakt skulle man äta – av de köttigaste delarna av halsen gjordes köttsoppa, haren hackades och av denna gjorde man köttbullar. Det hela serverades med potatis, ost och bröd och nödigt kvantum spiritousa.

Utav grisen gjordes sedan svarterkorv, viterkorv, blodpalt och man skar ut fläsk, del av detta utgick som ersättning till slaktaren.

Man gjorde också pressylta, denna tillföll dock inte slaktaren. Huvudet kokades tillsammans med lite kalvkött, peppar och kummin tills dess att köttet lossnade från benen. Man lossade sedan svålen och hackade, böstade, köttet. Därefter lades allt i en duk med svålen ytterst och pressade det till pressylta. Slarvsylta gjordes på ett liknade sätt på hubollskött, dvs köttet från huvudet och benen men från nötkreatur.

Allt användes, från tarmarna plockades allt fett, detta användes sedan till skosmörja. Tarmarna användes till korvtillverkning, tunntarmen till isterband och tjocktarmen till svarter- och viterkorven.

Svarterkorv – gjordes av grisens blod som redan tidigare blandats ut med råggryn (krossade rågkorn), detta blandades ut med lite mjölk, salt och timjan. Man gjorde också denna korv av koblod,

Viterkorv (leverkorv) – man hackade levern och rörde ihop denna med förvällda korngryn och kryddades med kummin. Man gjorde också denna korv av koblod.

Smalakorv och Spinkakorv gjordes på får. Dessa gjordes av hjärtat, mellangärdet och lungorna vilket blandades med förvällda korngryn.

Isterband gjordes av bukflängan (magen), denna hackades och kryddades med salt och vitpeppar eller kummin.

Fläsket saltades, skinkorna röktes i bastun eller över skorstenspipan, även en del korv röktes på detta sätt, för det senare eldades med enris. På en gris beräknades man kunna göra 24 korvar av dessa gick två till slaktaren.

Paltbröd gjordes utav koblod. Man blandade upp lite av blodet med god mjölk och rågmjöl. Detta gjordes till en deg som kryddades med kummin och fick jäsa innan det bakades i kakor.

På 30-talet när Frans inför upptecknaren slaktar grisen har man slutat ta tillvara på grisblodet, då man inte längre tycker att det är värt att ta hand om (om jag förstått det hela rätt förändrades detta dock under kriget några år senare och blodet blev året en viktig del för mångas hushållning). Slaktaren får inte heller längre betalt i mat utan i pengar, 1934 års taxa är 1,50 kronor per gris.

I uppteckningen framkommer också en del som inte rör kött och slakt, till exempel Dökål. På hösten hängdes kålblad upp på tork på gällestänger (långa stänger uppe vid taket). Dessa kokades sedan upp tillsammans med korngryn och fläskben. Detta var en vanlig rätt under vintern och kallades att ”re supandes mat”. Supa var i princip all mat man åt med sked.

Det blev det lite mat- och kulturhistoria, sett i backspegeln ur en slaktares från 1930-talets perspektiv, så där på blanka måndagen.

Magnus Reuterdahl

Advertisements