Häromdagen reste vi till grannlandet Norge för att dels besöka Oslo och Vikingeskipshuset där Osebergskeppet med flera finns utställt och dels för att besöka Roger Kolbu, vinkonnässör i väst och webmaster på Apéritif Norway.

Osebergsskeppet

Bygdøy på vilket museet och flera andra museer ligger är en riktigt vacker plats och det är något särskilt med att se ett vikingatida skepp. Bilder från Frans G. Bengtssons Röde orm, från skolplanscher och tavlor tränger fram i huvudet samtidigt som man tittar på the real deal: ”Ormen Långe”  klar att seglas/ros till nästa brandskattning. Att i verkligen se hantverket, skickligheten men också vardagen är i sig fantastiskt.

På ett par av skeppen finns också en tunna placerad på däck och om det vore mitt skepp hade den där varit fylld med vin men jag misstänker att det på den tiden snarast varit saltad sill eller möjligen mjöd.

Från kulturhistoriska förnöjelser till kulinariska diton. På vägen hem stannade vi till hos Roger Kolbu med familj. Vi träffades första gången på European wine bloggers conference (EWBC) 2010 i Wien och sedan igen i höstas i Franciacorta och det just i detta som konferensen har sin styrka – som vinnörd är du aldrig ensam, genom att bygga nätverk får du möjlighet att dela ditt intresse vart än i värden du vänder dig – på fredagen fick vi smaka ett antal fantastiska viner.

Då besöket inte planerats i förväg utan uppstod lite i hast hade vi inte med oss några mängder med vin men väl ett par intressanta viner; Artisan wines Pure Sauvignon Blanc 2011 (handlavin) och en flaska 2010 Domaine Binet-Jacquet Faugères (Caviste) – d.v.s. två viner inhandlade på nätet. Bägge friska druvtypiska viner, med finns smak, bra balans och mycket personlighet (läs mer om dem här och här).

Själva fick vi en del kul att prova, vi tog inga noter eftersom vi var där för att njuta snarare än att skriva om vin men vi började med fem Chabliser som Roger hade öppnat tidigare som vi smakade oss igenom från Domaine William Fèvre, som också finns tillgängligt i Sverige (importeras av Bibendum) dock fanns här några jag inte tidigare stött på. Le Clos var storartad, andra favoriter blev Vaudésir 2009 och Bougros 2010 och Kul dock att se att alla var riktigt trevliga och uppvisade stora individuella skillnader men med vissa sammanhållande drag.

Efter detta plockades tre viner fram som skulle komma att spela huvudrollen, ett från 1987, ett från 1983 och ett från 1967.

Vi börjar där man ska börja med något bubbligt: Champagne Alfred Gratien brut classique 1983. Fortfarande med en ung spelande syra, snyggt sammanhållen smak med lite mogna toner och mandel i botten. Ett litet spår av oxidering och en smak som drog lite åt vit bourgogne – mycket trevligt! Till detta fick vi lite lax marinerad i en aning soja, sprinklat med vårlök och sesamfrön – enkla rena smaker som gick ihop perfekt med champagnen.

Vi diskuterade lite fram och tillbaka vad vi skulle välja till varmrätten och egentligen skulle vi gått på något lite snällare eftersom att det vankades kyckling men vi beslöt oss för en bordeaux och ett amerikanskt vin i bordeaux stil – sedan gick Roger bananas och plockade fram två viner jag sent kommer glömma. Låt oss börja med det franska vinet: Chateau Montrose L Charmolüe 1967 från Saint-Estèphe. Nivån var fin, korken helt ok – även om den var lite svår och ville falla sönder något i toppen.

Efter en liten smaksipp bestämde vi oss för att denna ska dekanteras i glaset snarare än i karaff, vilket visade sig vara ett klokt beslut. Vinet var fantastiskt, fortfarande ungt i vissa toner, men med inslag av mognad och massor med elegans. Frukten blev mer framträdande efter hand liksom örtighet och tobakstoner. Med syret blev den lite stalligare men det började också leta sig in en blodmetallisk ton och lite blyerts. Man kan säga att vinet var lite av bergochdalbana som ganska snabbt letade sig upp till toppen men också ganska snabb färdades nedåt. När det var som bäst var det fantastiskt och spelade upp hela sin styrka i gommen.

Till sist, passande nog, blev det dags för Napavinet, amerikanen från 1987, samma födsloår som ett annat mästerverk; Appetite for Destruction – och lite den rollen spelade nog det här vinet. Eller rättare om man druckit detta för tidigt hade det varit just det – Opus one 1987!

Detta är storhet i ett glas, tätt, smakrikt, elegant, lekfullt, fantastiskt – ett superlativvin! Ett vin att njuta av, ett vin att leva med, ett vin som kostar multum men lever upp till priset. Ska man någon gång prata prisvärdhet är det när man dricker något som detta. Ett vin som i sig blir en upplevelse och som tar en till ny plats. Detta är ett vin jag kommer återvända till i tanken många gånger framöver 🙂

Vi hann också med att smaka på ytterligare några smakprover men jag tror att jag stannar här, med ett något omarbetat citat ur Frans G. Bengtssons röde orm:

Rött vin åt frusna män,
och rött vin åt trötta;
ty rött vin är kroppens vän
och hågens stav och stötta.

Jag (och min sambo – möjligen väljer hon istället att istället niga) bugar, bockar, lyfter på hatten och tackar för en fantastisk vinupplevelse, gott sällskap och god mat 😀

Magnus Reuterdahl

Annonser