Ni som följer bloggen vet att jag har en viss fäbless för gamla böcker och häromdagen började jag bläddra i boken Gamla glada Stockholm (1939) av Hjalmar Meissner (1865-1940). Man brukar ju säga att man inte ska döma boken efter sitt omslag – men det här omslaget är helt fantastiskt.

Boken handlar om 1890-talets Stockholm och dess kulturpersonligheter, grosshandlare och skådespelare men också om gatuhandlare och olika nöjeskvarter. Här möter vi personer vars namn ännu lever hos oss som Albert Engström och prins Eugen men också de som helt flytt vårt minne. Är det någon som vet vem tamburmajoren ”vackre Hermann”, general Sven eller madame de Castellano var? Boken är rikt illustrerad och ger ögonblicksbilder in i socitetens nöjen vid denna tid och etablissemang som Hasselbacken, gamla Dramaten, gamla Operan, Sveateatern, Djurgårdsteartern m fl.

Jag ska inte säga att jag visste något om Hjalmar Meissner innan jag plockade upp denna bok men han var på sin tid känd som kapellmästare, dirigent, skribent och ordförande i Musikerförbundet. Kuriosa är att han 1921 skrev en debattartikel med titeln Varning för jazz i vilken han beskrev jazzen som ” …en hemsk infektionssjukdom, som med stora steg närmar sig våra friska kuster.” Därför är det möjligt att han vänder sig i sin grav då jag valt att ackompanjera detta inlägg med den jazzdoftande Sakta vi gå genom stan framförd av Monica Zetterlund med bilder från vad jag uppfattar som det gamla Stockholm – dock är ligger det väl snarare ungefär mittemellan Meissners gamla glada Stockholm och vårt Stockholm av idag.

 

Ibland hittar man också små överraskningar i gamla böcker – i denna finns en mängd tidningsurklipp och notiser från perioden kring 1939-1942, majoriteten rör Hjalmar Meissners och hans fru Emma Meissners död, 1940 respektive 1942. Två urklipp rör dock boken – uteslutningsmetoden säger att de antingen är från utgivningsåret 1939 eller året därpå 1940, eftersom att Meissner svarar bör han ju gjort så innan sin hädangång.

I insändaren till vänster under rubriken Upprörande skrivet av upprörd gammal stockholmare uppmärksammar frågeställaren att… en så felaktig uppgift som att vi gamla stockholmare fingo betala 10 öre supen å t ex Operakällaren? Minns du icke att på den tiden ”ficks” supen eller suparna gratis – alldeles gratis! Och att det därför dracks mycket mindre än nu? Kommer du ej ihåg den stora ”silverene”runda kantinen med de 6 å 8 kranarna ur vilka man efter behag själv tappade renat, kummin, O.P., södes- m fl brännvinssorter…

Kul att notera att detta inte skulle kunna ske idag samt att de drack ungefär det vi fortfarande huttar i snapsväg.

Meissner besvarar detta med …även jag är upprörd över ditt sätt att läsa min bok. Om du vill göra dig besvär att slå upp sidan 207… …kommer du till din häpnad att finna att restaurangernas smörgåsbord – brännvinsbord hette det visst förr i världen – är ingående behandlat…

Efter detta kände jag mig tvungen att slå upp sidan 207 och se hur Meissner faktiskt beskriver det hela. Han gör det utifrån ett perspektiv av hur utländska gäster uppfattade Stockholm och skriver ...Vår restaurangkultur fick högt betyg. Vårt delvis berömda, delvis förkättrade smörgåsbord betraktades med förvåning, dock utan alltför närgången kritik. Att det mitt på bordet stod en jättestor cistern av nysilver, med fem kranar, över vilka det hängde små plaketter med följande ord inristade: Tiodubbelt renadt, Östgöta Sädes, Kummin, Pomerans och Akvavit… …Men att kvantiteten inte kontrollerades och debiterades, utan man fick taga för sig ”à discrétion”, väckte både fransmäns och tyskars häpnad.

Längre fram i texten kan man notera att han skriver att vinlistan ståtade med märken och årgångar som gott kunde tävla med Paillards i Paris och Pfordtes i Hamburg, dock utan att närmare ange vinerna.

En annan kul notation är att amerikanarna blev mållösa när de fick klart för sig att det i hela Stockholm inte fanns en enda bar! Inte den minsta ”saloon” där man kunde mixtra ihop en gin-fizz.

På det stora hela en bok som fortfarande idag är intressant och läsvärd – åtminstone bitvis, att läsa om dåtidens kändisar känns väl kanske inte i alla delar intressant men ger dock en bild av vilka som skulle ha figurerat i Hänt i veckan 1889, om denna funnits då.

Magnus Reuterdahl

Annonser