Bland inkommet i mailboxen, sett på länkar via facebook och twitter m.m. kommer här några korta notiser.

Jag börjar med att gratulera utmärkta vinbaren Gondolen som utsetts till Stockholms bästa vinbar av Bartenders Choice Awards man kan möjligen fråga sig varför det inte var Eriks’s vinbar som fick utmärkelsen – men kanske ser man dem som samma enhet – oavsett vilket – Grattis!

WoWnews berättar om kändisvinerna nu flyttar från hårdrock till Tomas Ledin (ett rött och ett rött vin från producenterna Boarsrock respektive Dutoitskloof, Sydafrika) och Per Morberg (rött vin producerat av Viñedos Puertas, Chile).

Svensk vinblogg.se (Invinitum) berättar om en ny app för iPhone; Sokoni (jag får snällt invänta en android version) där man bland annat kan köpa vin genom telefonen sker hela processen från beställning till betalning. Med hjälp av några klick och en personlig kod kan konsumenten köpa produkter och tjänster var och när som helst.

Med andra ord ytterligare en ”nät-handel” eller ska man definiera detta som något helt nytt – ”vinapp-handel/klubb”? Ni glömmer väl inte bort #SBgate? Dvs. vad som händer med de poolisanmälningar, som egentligen är åtalsprövningar, som IOGT-NTO lämnat in rörande 10 nätbaserade vinklubbar/butiker. Länkar till inlägg i debatten kan du hitta på Twitter #SBGate eller på forumet finewines.se – se sidorna 2-7.

Fortsätter med ytterligare en affär gate som just nu skrivs om på bloggar, hemsidor, Facebook och Twitter under rubriken Murciagate (och hasch(#)taggen #murciagate). Bakgrunden är detta mail skickat av Juan Antonio Ruiz Jiménez 4 oktober 2011 till 20-30 bodegor i Murcia, Spanien och publicerat på Facebook den 26 oktober 2011 av Vincent Pousson. Mailet har titeln: Urgent call to bodegas who want to participate in a visit Jay Miller. Jay Miller är en del av Robert Parkers grupp och var tills nyligen ansvarig för provning och betygsättning av de Spanska vinerna för the Wine Advocate. Ytterligare en person som har dragits in i affären är Pancho Campo, Master of Wine. The Wine Advocate är kanske mest känd för att det är Robert Parker som står som ansvarig utgivare. Robert Parker är en av de mesta kända internationella vinjournalisterna, främst genom sin tidning The Wine Advocate. Mest känd är han kanske för den så kallade Parker-skalan, vilken är både älskad och hatad, rosad och risad. Skalan används som ett sätt att betygsätta viner i en skala mellan 50-100 poäng. Kritiken går i mångt och mycket ut på Parker och The Wine Advocate blivit allt för mäktiga och att detta driver vinmakare att skapa viner för just Parker-skalan och således den amerikanska marknadens smak. Andra anser att detta snarast är bra och det hjälper vinerna att förändras till det bättre.

Personligen tycker jag inte om att betygsätta viner, utan ser hellre bra beskrivningar, å andra sidan är det journalistiskt ett pedagogiskt hjälpmedel att på ett tydligt sätt visa på skillnader i vin. Jag kan också tycka att de är användbara – dock främst som ett sätt att jämföra viner över tid, dvs årgång mot årgång eller hur en viss journalist/tidning ser på viner. Om man man hittar någon som har ungefär samma palett som en själv kan detta vara en god fingervisning på om man kommer tycka om ett vin eller inte. Det finns dock en klar risk med betygssättning, vilken jag tycker mig se i fallet Parker, och det är att det går inflation i höga betyg och att allt för mycket kraft endast koncentreras till det med absolut högst betyg varför utmärkta viner, trots ett högt betyg, glöms bort. Den andra risken är korruption – det vill säga att betyget blir så viktigt att vinproducenter och importörer känner sig tvingade att betala för recensioner eller att få sitt vin recenserat, eller bara misstanken på att det kan förhålla sig så. Det kan också bli som i Sverige där man med samma betygsskala bedömer alla viner utan att förklara att man bedömer olika viner mot varandra – vilket får folk att tro att ett BiB verkligen är världsklass och kan jämföras med betydligt bättre viner. Parker’s 100 poängsskala var ett försöka att bedöma alla viner efter en skala, men det är klart man säljer inte mycket vin som bedöms ge ett betyg på 60-70 poäng, där majoriteten av BiB-vinerna skulle hamna. Denna skala fungerar dock bara om använder den på ett pedagogiskt sätt, dvs förklarar vad de olika betygsstegen betyder och varför billiga viner aldrig, eller sällan, hamnar högst upp på skalan. Här tycker jag t ex att Livets Goda gör ett helt ok jobb (ta dock omedelbart bort era pop-upfönster på hemsidan!).

Har du missat det kan detta kan du börja med att läsa på bloggen Jim’s Loire – en varning ddock det är en lång följetång som börjar här me inlägget Jumillagate or more properly Murciagate – some questions (http://jimsloire.blogspot.com/2011/10/jumillagate-or-more-properly-murciagate.html) och ännu inte sett sitt slut.

Inte direkt kopplat till denna affär men intressant om vinkritiker är Tim Atkins inlägg Who pays wine critics?(http://www.timatkin.com/articles?260)

Magnus Reuterdahl

Advertisements