Sommartid är en tid då man lätt samlar på sig lite blogginlägg på hög, någon dag är vädret för vackert en annan är man för trött etc. Här avskrivs en sommarsynd.

I början av juli sammanstrålade jag, Svenssonsmakaren, Who Cut the Cheeze och icke-bloggaren (än så länge) herr T hemma hos Red Scream & Riesling på söders gröna nejder för en sk BYOW (Bring your own wine), dvs  vi hade plockat med oss lite godbitar ur vardera vinkällare vilka avnjöts blint. Who Cut the Cheeze hade kvällen till ära botaniserat i chark- och ostdisken hos Mi Piace samt inhandlat en fantastisk bit kött hos Sovel kött & grill (måste besöka denna ost/chark- respektive köttoas vid tillfälle). Saktfärdig som jag är har såväl RS&R och Svenssonsmakaren förekommit mig med trevliga inlägg om kvällens begivenheter.

Det är alltid kul att sammanstråla med andra vinnördar, att få tillfälle att ohämmat sniffa i glaset, sila vinet mellan tänderna och låta det skölja över alla smaksensorer i munnen och därefter slänga ur sig diverse vansinniga doft- och smakreferenser utan att någon höjer på ögonbrynen. Någon kanske säger emot eller kompletterar men man är på något sätt i symbios, djupt koncentrerade på vin, smak och njutning.

Nu ska det sägas att blindprovning inte är min starka sida, normalt, för just denna kväll gick det riktigt bra – kanske har man trots allt lärt sig något över tid. Inför urvalet hade vi i princip inga restriktioner utan man fick plocka i princip vad man vill även om vi underförstått skulle hålla hos ett par pinnhål över Diamant, la Garonne, Kir och andra dylika kulinariska tonårsfinsmakarviner. Så låt oss starta denna lördagskväll med en smäll:

Strax efter lunch mötte jag upp Ulf från RS&R och Svenssonssmakaren vid city terminalen i Stockholm. Efter ett par timmars vandrade genom city mellan diverse kamerabutiker hamnade vi på eftermiddagen på Monks för en efterlängtad törstsläckare i form av en öl i sommarhettan. Vin i all ära men som törstsläckare fungerar öl oftast bättre, dessutom var det skönt att vila fötterna någon timma innan det var dags att ta sig söder ut.

Väl på plats tar det inte långt tid innan de första röda dropparna är i ett glas. För att mjuka upp bjuder Ulf ett smakprov från Dolcetto, som förvisso varit öppen ett par dagar men som fortfarande smakar riktigt bra. Vinet lurar mig och Svenssonssmakaren till fel del av Europa, vi slaskar inledningsvis på i c-d-r innan vi leds rätt; 2009 Fratelli Revello Dolcetto d’Alba. Tittar jag på de snabbt ihoprafsade noterna skrev jag: bra tanniner, ekfat, svarta vinbär, björnbär, lite kryddig med litet inslag av anis. Riktigt trevligt!

Efter detta var det dags att sätta igång på riktigt; alla var samlade, viner skulle luftas (med vederbörligt hemlighetsmakeri), flaskor lindas in i stanniol, ost och charkvaror läggas upp, sallad förberedas, dukning (utomhus) med mera, med mera. Under tiden detta skedde och i efterdyningarna var det dags att varva ned med ett par katter bland hermelinerna, dvs något vitt innan allt det röda.

Ulf korkade upp två vita (sitt bloggnamn trogen Riesling) viner, bägge bra och långt från varandra i smak och stil. Vi började med Georg Breuer Berg Schlossberg 2009. Mycket citrus, lite citruskalbeska, fina mineraler, bra syra, ungt. Jag plockade regionen, men med facit i hand borde jag kanske också plockat vinet. Just den där beskan har jag känt tidigare hos Breuer. Det här gott men behöver ligga några år för att nå sin peak – ännu är det lite för spretigt och en aning oharmoniskt.

Om detta var ett barnarov var nästa på väg mot ättesupan, Dönnhoff Norheimer Kirschheck Riesling Spätlese 2005. Här plockade jag år och region men inte producent. Här finns diesel, vit persika, lite ananas och honungsvatten. Mogna toner men ganska svag syra, en hel del charm men möjligen i aning utförslut.

Så är det då dags för vad vi laddat upp med, di röde druvdryckerna.

Nu blev det kanske inga lastgamla viner men väl ett par som uppnått tvåsiffrigt.

Vin nummer ett och man är ute och snubblar i blindo direkt, jag befinner mig i Bordeaux och företrädesvis i Pomerol. Det är svarta vinbär, blyerts och en lätt gräsig ton som tar mig dit, det finns dock något som ger varningsklockor – som vill dra mig bort men jag är fast i min tankebana. När Sydafrika nämns faller bitarna på plats, i näsan finns en svag lite rökig ton med inslag av flintlås och krutrök vilken borde ha pekat mig mot Sydafrika men icke, i smaken finns dock inget av rökigheten. Vinet heter 2008 Lady May; ett trevligt vin i Bordeauxstil, elegant, lite kryddigt med bra balans.

Från en vända till en annan kontinent vänder vi skutan mot Europa och nu kommer jag mer rätt, Portugal är det första som slår mig och det visar sig vara rätt; 2007 Pintas. Har helt missat detta innan men kommer att hålla utkik efter det i framtiden. Det här är riktigt härligt och charmigt, ekfat, bär av alla de slag; körsbär, hallon, björnbär och slånbär samt inslag av bitter choklad ger ett ganska kraftigt vin som dock balanseras upp av fina syror och en lite silkig utsida. Lite av en fruktbomb på rätt sida Amarone – komplex, elegant och stor på samma gång – kvällens bästa vin?

Vi kommer sedan till mitt vin för kvällen, då jag kände igen det på flaskan höll jag inledningsvis mig utanför diskussionen. 2007 Kopfensteiner Eisenberg Blaufränkisch Selektion från Österrike. Jag tycker att det det står upp bra i jämförelse med övriga vinerna. Jag tog inga närmare noter på det utan lyssnade mer in andras kommentarer. Intressant.

Därefter rör vi oss in i mer klassiska vinområden, Chateauneuf-du-Pape. Här fanns gott om köttiga toner, chark, köttfond,. Baconchips, lite apelsin, brunt socker, lite jordiga toner blandat med inslag av röda bär. Jag gissar på en mogen Rioja och gör därmed en irrfärd i smaker. 2004 Clos Saint Jean Deus ex Machina är trevligt men kanske inte riktigt min stil, uppenbarligen är det dock ett komplext vin med kvaliteter – min not blir intressant.

Från Frankrike till kvällens åldring, en 12 år gammal italienare som känns oförskämt ung; 1999 Radici Taurasi Riserva, Mastroberardino. Det har en läskande lite skarp godiston, bra kryddor och en ganska lång eftersmak. Vissa mogna toner har börjat framträda med inslag av stall och torkade örter. Det här är godis på flaska – trevligt. Jag placerade det i Italien men inte inte i regionen.

Vi avslutar rödvinsturen i samma land, återigen är det ett vin med lite ålder; 2001 Parafada Barolo Massolino. Elegant är det första ordet som slår mig. Det är ett lite syrligt vin med inslag av röda bär; lite lingon och vildhallon, ekfatskryddig med en lång lite sirlig eftersmak med lite inslag av nypon och anis. Här har vi utmanaren – jag har svårt att välja mellan detta och Pintas. Det sistnämnda är lite mer insmickrande och lättgillat så sätter jag det på en knapp första plats framför detta men bara med en noslängd.

All in all leverera alla vinerna, en intressant blandning där man tog sina snedsteg men ända lyckades hamna ganska rätt, kanske börjar man lära sig något efter hand 🙂

Kvällen är dock inte slut än, vi behöver ju något sött också. Två italienska dessertviner från Veneto finns till avnjutning, 2001 och 2006 I Capitelli från Robert Anselmi. Nytt för mig. 01:an har en hel del russintoner, pumpernickel, äppelskrutt och en lite nötig avslutning. Trevligt! 06:an är uppenbart yngre men inte sämre här finns en lite mer knäckig ton med mandlar, bränt socker, gula äpplen och lite aprikos. Vilken som är bäst – en smaksak men jag lutar åt 06:an.

Tja, nu var de kankse inte så gamla men väl röda, allt trevligt måste ta slut så även denna kväll…

…men istället för adjö säger vi på återseende någonstans norr om norrort?

Stort tack till alla 🙂

Magnus Reuterdahl

Annonser