Någonstans innerst inne har jag lite svårt för vin som inte är vin, man får en flashback av maskrosviner och andra hemdekokter från 70-talet som kanske snarare hör hemma på bloggen Den bruna maten (för övrigt en lysande blogg). Fruktviner kopplar jag kanske främst till Kir liknande produkter, översöta körsbärsviner eller för den delen äppelviner. När jag då fick en förfrågan om jag vill prova Kiviks äppelvin, kände jag mig inledningsvis tveksam, men då jag blivit positivt överraskad av flera av de äppelmuster jag provat tidigare i år (se här och här), både från Kivik och från annorstädes så tog jag mod till mig.

Vinet är äppelgult och doftar lite sötsyrligt. Smaken är förhållandevis torr och frisk. Äppelsötman och äppligheten finns där, sötman är lagom balanserad och syran ger en aning umpf men når kanske inte ända fram – i vinet finns inget av mina farhågor det är gott och friskt men detta till trots är jag ändå lite besviken. Just det att det känns lite identitetslöst är nog själva problemet – detta är ett vin som sannolikt skulle tjäna på att bli lite kantigare, få lite mer smak och karaktär, att få ta lite mer plats – som det är nu blir det något ganska oförargligt; gott och bra som törstsläckare men inte så mycket mer. Vinet saknar den egna karaktären och elegansen som Kiviks äppelmuster har vilket gör att jag hellre väljer det alkoholfria alternativet.

Magnus Reuterdahl