Läste en intressant artikel i Harper’s wine & spirits med titeln Red wine drinkers could help save ailing pubs and restaurants.

Artikeln går i princip ut på att pubar och bar i England missar tillfället att kapitalisera på vindrickarna. I England spenderar rödvinsdrickare mest per enskilt tillfälle, £17.68 varje gång de går ut och dricker, medan öldrickare spenderar mest per månad, £ 54-56. Vidare framgår det att rödvinsdrickare är mest benägna att välja att dricka sin dryck hemma istället för på krogen (86%). Det undersökningen visar är att även om vindrickare tenderar att gå på pubar eller restauranger mer sällan så är man mer benägna att spendera mer pengar då man väl går ut.

Artikeln fick mig att tänka på hur jag själv fungerar då jag går ut. Även om jag gärna dricker öl kategoriserar jag mig i detta fall som vindrickare. Jag inser att det är många restauranger och pubar som förlorat åtskilliga 100-och 1000 lappar på grund av sitt utbud på mig och då sannolikt också på en del andra. Om vi borttar restauranger i högre prislägen och barer som är specifikt inriktade på vin är ofta vinsortimentet mediokert, ensidigt och i förhållande till sitt utbud vansinnigt dyrt.

Nu vill jag inte att detta ska ses som ett inlägg för att kräva lägre priser på vin utan funderingar på varför så många restauranger och pubar inte är intresserade av tjäna pengar på mig och varför vinutbudet på lokal rent generellt är så mediokert.

Hamnar man på allmän dussiskrog/restaurang, samt oftast restauranger i mellanprisläget, i storstad eller på landsbygd innehåller vinlistan, enligt min erfarenhet, ofta omkring 10 viner (6-7 röda, 2-3 vita samt möjligen ett rosé eller ett mousserat). Alla ligger i regel i ungefär samma prisklass; 250-400/flaska – där husets vin är billigast och ett glas kostar någonstans mellan 60-75 kronor. Extra tråkigt är att vinerna ofta ligger väldigt nära varandra smaksmässigt. Detta är viner jag oftast inte skulle snegla på om jag vore på Systembolaget där de ofta ligger i prisintervallet 50-65 kronor. Här skulle jag önska att man hade något eller ett par viner av högre kvalitet, man behöver ju inte ligga på några jättelager. Önskvärt är också att det finns annat än husets vin att köpa på glas. Hittar jag inget vin jag vill ha blir det vanligen att jag beställer en öl eller ett glas vatten – summa summarum du förlorar en försäljning på ett antal 100-lappar.

Än värre är det i de många barer. Det är inte ovanligt att man möts av att det bara har ett rött och ett vitt vin, när man frågar vad det är för vin är personalen oftast ovetande eller ointresserade.

Det händer att jag frågar servitören eller bartendern varför man inte erbjuder något alternativ till husets eller varför man inte har något lite roligare alternativ på menyn. Svaret blir allt som oftast i stil med att det finns inget intresse för detta bland kunderna, att det inte går sälja dyrare viner etc. Att man kan sälja obskyra ölsorter för 65-100 kr/flaskan och whisky för 100-150 kr/cl verkar inte reflekteras över – snarast handlar det nog om ointresse eller okunskap. Jag tror att många restauranger och pubar tänker fel. Om man inte erbjuder fler alternativ, och nu menar jag inte att man måste ha 10-tals alternativ, kommer man inte heller att sälja dem – dvs en självuppfyllande profetissa.

Tittar man på påslagen tycker jag i allmänhet att dessa är på tok för höga, framför allt på viner i de lägre prisintervallerna, att betala 300-400 kronor för ett vin som på Systembolaget kostar 50-65 sek/flaska, eller att ett glas husets kostar mer än en flaska i inköp är inte rimligt. För ovanligare viner, vin som restaurangen lagrat eller viner som serveras per glas etc. är jag dock beredd att betala större påslag och ibland ett ganska rejäla sådant.

Även om det är svårt att översätta de engelska förhållanden direkt till svenska så tror jag att restaurangnäringen generellt skulle kunna tjäna betydligt mer pengar på sina vinkunder än man gör idag och att dessa skulle kunna gå hem betydligt nöjdare.

Magnus Reuterdahl

 

Annonser