Enkelt uttryckt, ta en bild med din mobiltelefon på vinet du dricker, skriv ett par rader om det och dela det med övriga användare och mycket mer – kolla upp den!

Magnus Reuterdahl

Adwine hade med sig ett vin som om inte annat väckte uppmärksamhet och något som ger lite extra glans till bröllopet 2008 Radgonska Penina Gold – ett mousserat vin från Slovenien från producenten Radgondske Gorice gjort på 50 % welschriesling, 30 % furmint och 20 % chardonnay. Vinet är gjort med Charmant Metoden, det vill säga med en andra jäsning på tank. Radgondske Gorice är inte direkt någon nybörjare i branschen utan har gjort viner sedan mitten av 1800-talet. Vad är då som ger detta vin extra glans – flingor av 22 karat bladguld. Varje flaska innehåller 2 mg bladguld!

Vinet i sig är trevligt, det har en snygg syra och en viss torrhet, det är friskt, har en viss underliggande fruktsötma och blommighet och har inslag av gula äpplen, grapefrukt och en liten brödighet. Bladguldet är både en för- och nackdel, jag är inte överdrivet glad i tillsatser men det stör inte smaken eller drickupplevelsen. Överlag är ett det ett bra mousserat vin med trevlig men ganska enkel smakprofil som om du vill ge guldkant till en festlighet kan vara en kul idé.

Jag har som sagt inte druckit många om ens några slovenska viner innan detta och vid en snabb sökning hittar jag följande om Slovenien som vinland. Vindtraditionerna är gamla i Slovenien och går tillbaka till åtminstone århundradena innan Kristi födelse. Som i många före detta östländer producerades det stora mängder vin bakom järnridån, dock var oftast kvantitet överordnat kvalitet och produktionen dominerades av stora kooperativ. Men detta är väg att förändras genom många nya odlare, de flesta mindre, som arbetar med uppdatera tekniken, höja kvaliteten och siktar mot att tillverka viner av den absolut högsta kvalitet. De tre största vinområdena är Primorje, Podravje och Posavje. Vinerna klassificeras bland annat utifrån kvalitet Namizno vino (bordsvin), Kakovostno vino (kvalitetsvin) och Vrhunsko vino (vinet av högsta kvalité). Det finns flera intressanta lokala druvor och inhemska kloner samtidigt har flera ”internationella” druvor egna namn. Utifrån druvorna kan se influenser från Frankrike, Italien, Österrike m fl.

Vi beger oss därefter till Kroatien, vars viner jag inte heller är särskilt familjär med, jag tror att jag testat något enstaka för några år sedan men är inte helt säker. Armano’s deli, drinks och wine som bland annat gjort sig kända för att importera kroatisk tryffel har nu också ett antal viner som man kan beställa via Systembolagets beställningssortiment.

Precis som i det förra exemplet är Kroatien ett land med gamla anor när det kommer till vin som sträcker sig till århundradena innan Kristi födelse och likt Slovenien återhämtar sig vinindustrin efter tiden bakom järnridån. Landet är indelat i två vinregioner, kontinentala Hrvatska (inlandet) och Primorska Hrvatska (kustlandet), dessa är i sin tur indelade i tolv subregioner och mer än 300 geografiskt definierade vinproducerande områden i Kroatien. Även i Kroatien använder man sig av tre klassificeringar; Stolno vino (bordsvin), Kvalitetno vino (kvalitetsvin) och Vrhunsko vino (vin av högsta kvalitet). Precis so i Slovenien odlas dels internationella druvor och dels inhemska druvor och kloner.

Armano hade med sig lite fler viner och jag väljer här att lyfta fram de som gjorde störst intryck på mig.

Låt oss börja med ett vin gjort på den gröna druvan Malvazija, dvs ett vitt vin, från producenten Degrassi; Bomarchese Malvazija Istarska 2010 Legende n nama.

Doften är lite anonym men har inslag av gräs och blommor. Smaken är friskt, torr med ett ganska lätt anslag. Här finns citrusfrukter, söta päron och melon, en fin örtighet och lång mineralton och en mjuk lite nötig avslutning. Välbalanserat, trevligt och fräscht – till fisk, grillade skaldjur eller som ett svalkande glas vitt en varm sommardag. Trevligt och personligt.

Från producenten Krauthaker kommer två viner gjorda på Sauvignon blanc; 2009 Krauthaker sauvignon 45.3° Paralela och 2010 Krauthaker sauvignon Vidim.

Bägge vinerna är bra men lite olika i stil där det första är lite enklare och rakare, med en lång frisk smak med inslag av grön frukt och blommor, medan det i bakgrunden kommer inslag av lite gräs, mineral och kryddor. Fräscht och läckert. Det andra har lite mer kropp och ett lite aromatiskt inslag. Fina smaker av vita blommor, frukt och lite rökighet. Det här är blommigare, kryddigare och mer komplext än det första, vilket man väljer faller snarast på smak och tillfälle.

Vi börjar vår röda resa med Krauthaker 2008 Pinot Crni. Crni är kroatiska och betyder svart, druvan är med andra ord Pinot Noir eller möjligen en klon av densamma.

Pinot Noir är en druva som verkar plocka in allt från den omgivande marken, man känner igen pinot smakerna men det kommer tillägg som förändrar den så också här. Här finns hallon, jordgubbar och svartavinbär blandat med medelhavsörter, mineraler och lite ekfatskryddor. I avslutet kommer lite vanilj, stenrök och peppar. Modernt, elegant och läckert.

2006 Degrassi Refosco Terre Rosse. Namnet Terre Rosse kommer från att vinet från druvor odlade på röd jord, enligt hemsidan innehåller detta järn boxite).

Det här är lite annorlunda vin, kul och intressant, där syran kombinerat med tydliga mineraltoner ger vinet personlighet. Det är ganska lätt i stilen med tydliga inslag av körsbär och mörk frukt, en hel del örter, sumak? och en ganska lång mineralisk avslutning. Det här skulle vara kul att testa till mat, fisk, en lättare kötträtt eller fågel.

2007 Degrassi Contarini Merlot Riserva är ytterligare ett vin från Degrassi gjort på Merlot.

Vinet är ungt, kraftfullt, smakrikt och elegant. Det har en mjukt inlindande lite silkig yta som binder in en fin frukt- och bärsötma; körsbär, vinbär, mogna plommon, ekfatskryddor, peppar och choklad. Det är ett vin som fortsätter in i evigheten och lämnar en stor lång eftersmak. Det är uppenbarligen lite för ungt för att nå sin fulla potential än och behöver 3-5 år innan man börjar nalla på det men här finns massor med potential. Riktigt bra.

Jag förstår att man gärna lyfter fram viner med internationellt kända druvor såsom pinot noir, merlot eller sauvignon blanc, och ofta gör man mycket bra viner på dessa druvor, men ska jag var helt ärlig tycker jag ofta att viner på de inhemska druvorna är mer spännande. Jag tycker att de tenderar att ge viner med ett högre inslag av egenart och terrior, viner som tar med en på resa och som gifter sig bäst med den lokala maten. I slutändan tror jag att man vinner på att lyfta fram det som sticker ut, det som gör just viner från ett land eller en region unikt. Med det sagt har flera av de viner jag provat definitivt gett mig blodad tand när det gäller Balkan och dess viner – nu återstår att prova några av dem tillsammans med mat och då gärna mat lagad i den lokala stilen

Magnus Reuterdahl

Fick ett tips av Ulf Sjodin @UlfSjodin, (cudos till Ulf  som är Sveriges första Master of wine) om en något udda vinguide från Japan: The Drops of God  av Tadashi Agi och Shu Okimoto. Udda eftersom den är i form av seriealbum. De två första delarna finns tillgängliga på engelska och de efterföljande två kommer under våren. Dessa inhandlades givetvis på studs.

I korta drag bygger handlingen på två vinintresserade bröder som dras in i en arvstvist om vem ska ta över faderns egendom, en vinkällare med några av de ovanligaste vinerna i världen. För att få ärva detta måste dock bröderna först hitta de 12 vinerna som är kända som de 12 apostlarna och det ultimata vinet Guds droppar. Genom deras jakt får man lära sig en hel del om viner, vinhistoria och olika vinregioner – ett lite annorlunda men välbeprövad pedagogik – jag minns Fantomentidningarna jag svalde med hull och hår på 70- och 80-talen där man plockade upp en hel del kunskap om historiska händelser, liksom som en bonus – här är det istället vin. Jag kommer säkert att få tillfälle att återkomma till dessa framöver, när jag läst dem lite noggrannare!

Man börjar ju genast att fundera på om det finns fler exempel på serier där vinet spelar en av huvudrollerna. Det första jag kom på är en svensk vinserie som har skapats och publiceras av vinimportörerna Sigva och Vinia, den så kallade vinstrippen som man kan följa via Vinias facebooksida. Sedan hösten 2011 lägger man veckovis upp en serie-stripp som skildrar små vinrelaterade händelser genom huvudpersonen Vinie. (Klicka på bilden för att få en bättre upplösning!)

På vinbloggen Sentiamo finns en intervju med skaparna av serien, Hampus Landelius och Daniel Esberg.

Vidare kom det ut ett seriealbum med titeln Vin och vatten 2008 – om denna handlar om vin ska dock vara osagt – jag har inte läst den och omslaget antyder att så inte är fallet.

Sedan finns också exemplet på det omvända att en seriefigur får ett eget vin, såsom älgen Hälge Läs mer här! Stockholm wine lab är importören bakom vinet.

Kommer du på fler exempel får du gärna lämna en kommentar, nedan

Magnus Reuterdahl

När det kommer till näthandel rörande vin eller vinklubbar på nätet får många en bilder av billigt bulkvin och snabba pengar. Mina möten med näthandlare visar en helt annan bild – så också i detta fall. Snarast hittar jag nischade butiker med högkvalitativa viner som drivs av intresserade och innovativa vinälskare. Xwine.se är ingetr undantag – de har en tanke bakom sin portfölj; att hitta små vingårdar som brinner för sitt vin, man ser gärna att vingårdarna ligger nära flygplatser och erbjuder boende. Man kan med andra ord erbjuda mer än bara ett vin man kan erbjuda upplevelser som förhöjer vinet och bygga broar mellan kund, sig själva och producenterna.

Låt oss börja i Italien och Piemonte och producenten Fratelli Revello där man hade med sig en Dolcetto och ett Barolo.

Dolcetto som ofta omnämns som den lilla söta ger ofta söta, lätta och ganska enkla viner som åtminstone jag fram till för något år sedan ofta benämnde som pizza-viner. Med ålder och erfarenhet har jag kommit till en annan insikt. Fratelli Revello Dolcetto d’Alba 2009 är ytterligare ett vin som visar potentialen hos Dolcetto-druvan.

Ett på samma gång enkelt men mycket trevligt vin, här med en mycket snygg balans mellan bärsötma, tanniner och ekfat. Att göra enkla viner och få dem riktigt bra är svårt och kräver mycket av sin hantverkare, det finns liksom ingenstans att gömma skavanker eller småfel, man skulle kunna säga att det här är ett naket vin. Här upptäcker jag inga skavanker utan det är bara att njuta – det här är ett vin jag gärna skulle vilja prova till mat.

Vi byter druva till Nebbiolo och provar Fratelli Revello Barolo 2007.

Redan i doften kan man ana sig till att det är ett barnarov, eller att det åtminstone skulle ha behövt ytterligare några timmar i en karaff – men efter lite glassnurrande börjar det att öppna upp sig och en lång elegant doft av bärsötma från mogna röda bär och lite mörk frukt tränger fram. Smaken är på samma gång stor men så inom ett relativt smalt smakspektrum, plommon och röda bär hålls samman av varma tanniner och ekfatskryddor. Ett ungt vin med stor potential – jag skulle dock lägga det i vinkällaren ytterligare ett par år för få ut lite mer mer ändå.

Från Piemonte vänder vi oss mot Toskana och producenten Colleverde, här blev det lite av ett återseende då jag i för en knapp vecka sedan provade deras Syrah från 2006. Tyvärr hade man dock inte med sig någon Syrah utan ett par enklare viner från samma producent.

Låt oss börja med ett vitt vin. Jag har druckit några men inte många vita viner från Toskana, de jag har druckit har varit lätta, friska och ganska enkla i stilen men intressanta. Dagens vita är Terre di Matraia bianco 2010 IGT.

Tyvärr var vinet en aning för varmt, men det är trevligt friskt inslag av citrusfrukter och lite gröna toner, det har också en underliggande ton av sötma med inslag av persika och melon, i avslutet framträder en trevlig lite stenig ton. Ett trevligt ganska enkelt vin till fisk och skaldjur men också som sällskapsvin.

Under samma namn görs också ett rött vin Terre di Matraia rosso 2010 IGT.

Vinet är lite flörtigt och lättgillat med lite mörka bär och frukt, här finns björnbär, blåbär och lite mogna plommon. Smakerna är snyggt balanserade med en lite silkig och mjuk profil och en varm eftersmak. Det här är ett trevligt, enkelt välgjort vardagsvin som passar såväl till pastan som till samkvämet.

Ni som följer bloggen vet att jag sådär till vardags är lite trött på Amaroneviner men då X-wine har en svit av Valpolicella viner från producenten Fratelli Vogadori så är man ju inte sämre än man kan prova.

Det lite enklare vinet Valpolicella Classico 2010 och mellanvinet Valpolicella Classico Superiore Ripasso 2009 påminner mycket om varandra. Bägge är bra men jag skulle lägga till de extra tjugolapparna och köpa den senare – då det är mer vin för pengarna.Bägge är matvänliga, med ren frukt mogna plommon och körsbär blandat med russin och dadlar och en snygg syra. Till dess fördel är att det inte är så där överintensivt och direkt på rödbetan som viner av denna typ kan vara utan det är lite mer smygande och rent. Bra viner. Särskilt Ripasson.

Hur ställer jag mig då till deras Amarone della Valpolicella 2007?

Redan vid doften inser man att detta kommer ha en något annorlunda smakprofil än vad man är van vid, här finns fattoner, torkad frukt och torkade bär, moreller och en mjuk ton som drar emot äppeldestillat (och då menar jag inte spritighet utan frukten) samt en lite störande alkoholton. Alkoholtonen verkar dock ha en tendens att försvinna efter hand vilket indikerar att det behöver lite mer syre.

Smaken är fatdriven och stor men inte överväldigande utan snarast komplex med drag åt elegans. Här finns torkade äpplen, moreller, russin, dadlar, nötter och dom där lite äppeldestillat men också en dragning åt portvin. Det är inte elegant vin per se men det är vin med elegans och flera lager, det är ett spännande och lite annorlunda vin som jag tror skulle vara riktigt intressant att lagra. Kul!

Nu vänder vi ögonen mot Frankrike, men då X-wine.se efterfrågade tips på intressanta vingårdar tänker jag passa på att lämna ett par tips. Det första  rör en på vinproducent som gör fanatiska saker med just dolcetto: Forti Del Vento. Vinet görs av den mycket trevlige och för Dolcetto brinnande vinmakaren Tomaso Armento. Läs mer här! Jag passar också på att lämna ett tips på en lysande vingård i Languedoc eftersom det är dit jag strax kommer att förflytta mitt fokus, Domaine O’Vineards och Ryan O’Connell – lysande vin och en mycket trevlig vinmakare. Det var tipsen!

Vi börjar med andra ord i Languedoc och Domaine de Brescou. En vingård med koppling till Svedala då den drivs av Rada och Arne Wennberg och samarbetar med Lars Torstensson som tidigare var VD på vingården Rabiega i Provence.

Domaine de Brescou Terra Sanguina 2006 verkar vara slut men man har istället 2009. Vinet är en cuvée på 50 % cabernet sauvignon, 30 % merlot och 20 % syrah.

Doften är bärig med inslag av såväl röda som mörka bär, lite sötsyrlig, och ekfatskryddor. Vinet är fylligt lite varmt med en dragning till röda och blåbär; björnbär, körsbär och lite röda vinbär mixat med en välbalanserade ekfatskryddor. Avslutet är lite kryddigt och med vissa inslag av mineraler som får en att tänka på hav. Ett trevligt vardagsvin.

Domaine de Brescou Cabernet Sauvignon 2009 är en charmigt vin som föll mig på läppen.

Det här doftar ung Bordeaux, det är en ren bärdriven doft med inslag av svartavinbär, en aning plommon, cederträ och lite frisk våt jord.

Det första som slår mig är svarta vinbär, lite körsbär och plommon, snygga tanniner och i eftersmaken finns en fin fatkaraktär, eukalyptus, kakaobitterhet och en lite eldig pepparton. Det här smakar Bordeaux och i den här prisklassen finns det inte mycket kul från Bordeaux att lägga vantarna på, det här är snyggt och trevligt och skulle lätt kunna bli en vardagsfavorit hemma hos oss.

Man gör också ett vitt vin, Domaine de Brescou Mosaïque 2010.

En frisk ung doft med inslag av sommarblommor och exotisk frukt med ett litet ekfatsinslag. Det här är ett lättdrucket läskande vin med inslag av gröna äpplen, fläder, exotiska frukter och lite persika. I eftersmaken finns ett aning smörighet vilket rundar av och lite ekfatskryddor. Enkelt friskt och bra. Ett sommarvin.

Till sist rundar vi av med en typ av vin som jag finner mer och mer fascinerande ett pinot blanc. Detta kommer från producenten Francois Baur i Alsace.

Francois Baur Turckheim pinot blanc 2008

Doften är lite aromatisk, nästan parfymerad, men med en underliggande syra och lite exotisk frukt. Smaken är ren, frisk och torr. Det är välbalanserat med en fin syra som spelar mot en lite aromatisk kryddighet och fruktsötma från exotisk frukter, papaya, och torkade aprikoser, men här finns också lite lemon curd och stenrök. Kanske inte det största av viner men kul och gott!

För mer information om vinerna, vingårdarna refereras till Xwine.se.

Mitt översiktliga intryck av Xwines sortiment är att vinerna överlag håller hög standard och väl utvalda. Majoriteten av vinerna är viner man bör dricka till mat så jag får se till att köpa på mig några stycken och börja laga mat.

Magnus Reuterdahl

- No, if anyone orders Merlot, I’m leaving. I am NOT drinking any fucking Merlot.

Det finns mängder med bra amerikansk pinot noir, men nästan alla som jag druckit har jag köpt utomlands. Periodvis finns det en del trevliga i Sverige också men många jag druckit har varit ganska opersonliga, lite för stora, direkta och obalanserad etc etc. Vad gäller merlot så gillar jag merlot men som med allt annat det gäller att hitta dom bra vinerna bland alla mindre intressanta.

De Loach är nytt för mig, det är gjort på 90% Pinot Noir och 10% Syrah.

Doften är fylld med mörka bär och ekfat vilket tillsammans ger ett lite giftig sötsyrligt och kryddigt anslag – dock inte alls otrevligt.

Smaken är ganska stor med mycket bär och frukt och en kryddig avslutning. Inledningsvis har jag problem med det här vinet, det känns obalanserat och trots måttliga 14,5 % lite alkoholstint. Efter ett par timmar i karaffen är det dock betydligt trevligare och smakerna mer balanserade om än lite syltiga. I smaken hittar man en moreller, svarta vinbär, hallon, lite jordgubbe och en avslutning med en kombination av torkade örter och fatkryddor.

Varken Johan P eller Svenssonsmakaren var riktigt nöjda med det här vinet, jag är kanske inte fullt så kritiskt men för 200 hundringen vill jag ha lite mer personlighet och djup – vi drack det till relativt kryddig mat, kryddiga lammkorvar och het tomatragu och då fungerade bra, kryddigheten och syltigheten i vinet gifte sig bra med kryddorna och sötman i maten. Sammantaget är detta ett vin för mat snarare än som sällskapsvin. Trots att priset ligger lite i överkant tycker jag att det kan fungera bra som ett instegsvin till amerikansk pinot noir och fungera väl som ett jämförelsevin mot t ex fransk bourgogne eller nya zeeländsk pinot noir i 150-200 kronors klassen.

Magnus Reuterdahl

Givetvis kan man inte jämföra denna vinmässa med Mitt Kök eller Vinnordic men varför ska man göra det? Här finns en flera stora importörer blandat med mindre och för mig är det kul att notera att det är några jag inte har riktigt koll på sedan tidigare – att de är färre ger också möjlighet att ta sig tid och testa igenom deras sortiment mer noggrant. Jag hoppas på att man passar på och satsar lite extra på beställningssortimentet.

Bland övriga utställare finner vi; X-wine en näthandlare som har en hel del italienskt jag är intresserad av – vi får se vad de har med sig – också kul att kunna smaka av en del som inte alltid är så lätt att få tag i.

Ett annat företag som arbetar med privatimport är Adwines som är intressant då man satsar på några, i Sverige ovanliga vinländer runt Adriatiska havet; Kroatien, Makedonien och Slovenien – jättekul (särskilt som detta är en region jag har dålig koll på)!

Armanos är ytterligare ett företag som satsar på Krotaien, främst på tryffel och olika tryffelprodukter men också drycker, vin och sprit.

Enjoy Wine & Spirits ABhar ett intressant sortiment med en hel del jag vill prova, får se vad de tar med sig, så som La Spinetta, Jermann, Paolo Scavin, Tenuta Valgian, Petra Unger, Rolland Collection m fl – dvs ett brettv sortiment från hela världen.

Freixenetsäger Cava – vinet produceras strax utanför Barcelona i Katalonien i nordöstra Spanien men man har också fler viner i sin portfölj.

Intermondihar ett ganska litet, men växande sortiment som än så länge har en stark spansk profil med ett italienskt vin vid sidan om – där jag är mest sugen att testa deras spanska Riesling; Spanish White Guerilla Riesling.

Red and White Wine Sweden AB är en av Norges största vinimportörer, de har dock också arbetat i Sverige sedan 2007, och har flera intressanta producenter i sin portfölj från Italien, Portugal, Frankrike och Tyskland samt en katt bland hermelinerna – Australien. Kul att prova är Bernhard Mehrlein, Castello di Neive, Elio Grasso, Giacomo Conterno, Vicchiomaggio, Quinta da Terra Feita de Cima, Niepoort S.A m fl.

Vinminvin sverige AB och Vinvri är ytterligare en nätbutik som är en sammanslagning av VinMinVin och Vinfrämjandet. Vinsortimenete är blandat med ett antal viner som ska bli intressant att titta närmare på.

Vinoliv är en vinimportör av högkvalitativa produkter i främst mellan- och högprissegmentet som endast importerar vin från Italien, bland producenterna finns: Aurelio Settimo, Il Paradiso di Frassin, Scacciadiavol mfl.

Som ni märker har jag inte alls lyft fram de stora importörerna i gruppen – dessa har många bra viner från i princip hela världen i sortiment – här handlar det mer om vad de plockar med sig.

Andra som har koppling till vin är DinVinGuide.se som bland annat har ett gäng vinbloggare som skriver och vill vara en guide för människor som alla har mat, dryck, vin och livsnjutning som gemensamma intressen och Fredrik Schelins WineTvShow.se som publicerar inlägg i form av WebTV inslag om vin (Sweden Wine Club). 

Magnus Reuterdahl

För ett par månader sedan blev jag tipsad om Matassa blanc 2008 av en vän – tipset föll i glömska tills jag råkade stöta på namnet för någon månad sedan, mindes tipset, och beställde hem ett par flaskor. Någon vecka senare plingade ett sms in, och ytterligare någon dag senare blev det en tur till monopolet och hämtning av flaskorna. Som vanligt är det svårt att hålla tassarna borta när man vädrar något gott så för några dagar sedan satt man då där och drog in djupa sniffar och bara njöt, av en lite äpplig doft som drar år fransk cider, med inslag av nötter och en fräsch lång syra.

Vinet är koncentrerat, elegant och har en syra att dö för. Fruktsmak av gula äpplen, persika och citrusfrukter kantat av en lite lätt kryddiga mineraltoner med en perfekt balanserad ekfatston, med en liten hint av smör och nötter. Vinet har en underbar längd, det är komplext, det är vackert, det är hantverk: sammantaget jag vill ha mer

Vinet är gjort på 75% grenache blanc och 25% maccabeu på druvor från vingården Clos Matassa, en liten vingård belägen 450 meter över havet i Coteaux de Fenouilledes, Languedoc-Roussillon, Frankrike.

Som uttrycket säger allt är inte guld som glimmar, men en del är det – Matassa är en riktig gold- nugget! Vinet finns på beställningssortimentet, dock verkar det vara tillfälligt slut – vinet finns dock att köpa på glas på 19 glas i Gamla stan! Man kan också kolla med importören Winetrade om och när det kan tänkas komma hem igen eller om man snällt får vänta på 2009:an.

Magnus Reuterdahl

Vinet var en flaska 2006 Nero Della Spinosa Syrah di Toscana från vingården Colleverde. Som lite kul referens; om du råkar ha en flaska eller två i källaren finns det en svensk koppling då han varit med och plockat druvorna.

Doften är lite syrlig och drar åt att nästan bli giftig med en hel del mörk frukt och ekfatskryddor.

På det stora hela är det ett lättgillat elegant vin med mycket smak; mörk frukt och röda bär kombinerat med ekfat. Det har en ganska lång eftersmak med choklad, sötlakritstoner och peppartoner samt örter, och någonstans i bakgrunden finns lite röda äpplen och en fin kärnbitterhet. Vinet har trots sin kraftfullhet en silkig len profil och även om det har en hel del kraft upplever jag det snarare som elegant och komplext än som en fruktbomb. Vinet är gjort på 100% Syrah men det känns nte som Frankrike eller för den delen nya världen utan som Italien och har en hel del terrior och personlighet. Ett välgjort och trevligt vin! 2008:an finns att köpa via X-wine.

Detta inlägg i kombination med andra visar på vad jag tycker är roligast med internet och sociala medier – möjligheten att skapa nya kontakter och finna nya kontaktytor och i detta fall också en trevlig oväntad vinupplevelse.

Till Ruso, Skål & tack! – till er andra passa på att testa 2008:an

Magnus Reuterdahl

Nu anser jag inte att roséviner behöver vara storslagna eller komplexa, snarast anser jag tvärtom att det ska vara enkla och tydliga – de ska vara lätta, friska och fräscha. De får gärna ha inslag av röda vinbär, hallon eller smultron men bärsmaken ska inte vara överväldigande utan mjukt deltagande – och ackompanjeras av en tydlig mineralton och en spelande syra. Ett tips är att titta på färgen – ett rosé bör vara laxrosa – detta är dock ingen garanti för att det är bra – det ska dock inte se ut som en sämre paraplydrink eller smoothie i färgen eller vara förpackat i en box– då kan jag nästan garanterar att det är dåligt!

Via the Wine Company fick jag ett varuprov som är vackert laxrosa och med andra ord uppfyller den ena förutsättningen.

Château Beaulieu 2010 Coteaux d’Aix-en-Provence A.C.

Doften är en aning för söt vilket oroade mig lite – söta skogshallon, smultron, svartvinbärste och torkade örter, med en liten aning godis i botten.

Smaken är mycket dock trevlig, lite svalt tillbakalutad, snygg balans mellan bärsötma och syra med bra dos mineraler och örter i avslutet. Det är perfekt för mig – enkelt men ändå elegant, sött men ändå läskande, syrligt men inte vasst – ett perfekt mellanläge mellan rött och vitt, bra som sällskapsdryck, utmärkt till bufféer – överlag en fantastisk sommardryck. Bara att köpa och njuta, det kommer jag att göra.

Vinet finns att betsälla på the Wine Company, läs mer här!

Magnus Reuterdahl

Boken handlar om 1890-talets Stockholm och dess kulturpersonligheter, grosshandlare och skådespelare men också om gatuhandlare och olika nöjeskvarter. Här möter vi personer vars namn ännu lever hos oss som Albert Engström och prins Eugen men också de som helt flytt vårt minne. Är det någon som vet vem tamburmajoren ”vackre Hermann”, general Sven eller madame de Castellano var? Boken är rikt illustrerad och ger ögonblicksbilder in i socitetens nöjen vid denna tid och etablissemang som Hasselbacken, gamla Dramaten, gamla Operan, Sveateatern, Djurgårdsteartern m fl.

Jag ska inte säga att jag visste något om Hjalmar Meissner innan jag plockade upp denna bok men han var på sin tid känd som kapellmästare, dirigent, skribent och ordförande i Musikerförbundet. Kuriosa är att han 1921 skrev en debattartikel med titeln Varning för jazz i vilken han beskrev jazzen som ” …en hemsk infektionssjukdom, som med stora steg närmar sig våra friska kuster.” Därför är det möjligt att han vänder sig i sin grav då jag valt att ackompanjera detta inlägg med den jazzdoftande Sakta vi gå genom stan framförd av Monica Zetterlund med bilder från vad jag uppfattar som det gamla Stockholm – dock är ligger det väl snarare ungefär mittemellan Meissners gamla glada Stockholm och vårt Stockholm av idag.

Ibland hittar man också små överraskningar i gamla böcker – i denna finns en mängd tidningsurklipp och notiser från perioden kring 1939-1942, majoriteten rör Hjalmar Meissners och hans fru Emma Meissners död, 1940 respektive 1942. Två urklipp rör dock boken – uteslutningsmetoden säger att de antingen är från utgivningsåret 1939 eller året därpå 1940, eftersom att Meissner svarar bör han ju gjort så innan sin hädangång.

I insändaren till vänster under rubriken Upprörande skrivet av upprörd gammal stockholmare uppmärksammar frågeställaren att… en så felaktig uppgift som att vi gamla stockholmare fingo betala 10 öre supen å t ex Operakällaren? Minns du icke att på den tiden ”ficks” supen eller suparna gratis – alldeles gratis! Och att det därför dracks mycket mindre än nu? Kommer du ej ihåg den stora ”silverene”runda kantinen med de 6 å 8 kranarna ur vilka man efter behag själv tappade renat, kummin, O.P., södes- m fl brännvinssorter…

Kul att notera att detta inte skulle kunna ske idag samt att de drack ungefär det vi fortfarande huttar i snapsväg.

Meissner besvarar detta med …även jag är upprörd över ditt sätt att läsa min bok. Om du vill göra dig besvär att slå upp sidan 207… …kommer du till din häpnad att finna att restaurangernas smörgåsbord – brännvinsbord hette det visst förr i världen – är ingående behandlat…

Efter detta kände jag mig tvungen att slå upp sidan 207 och se hur Meissner faktiskt beskriver det hela. Han gör det utifrån ett perspektiv av hur utländska gäster uppfattade Stockholm och skriver ...Vår restaurangkultur fick högt betyg. Vårt delvis berömda, delvis förkättrade smörgåsbord betraktades med förvåning, dock utan alltför närgången kritik. Att det mitt på bordet stod en jättestor cistern av nysilver, med fem kranar, över vilka det hängde små plaketter med följande ord inristade: Tiodubbelt renadt, Östgöta Sädes, Kummin, Pomerans och Akvavit… …Men att kvantiteten inte kontrollerades och debiterades, utan man fick taga för sig ”à discrétion”, väckte både fransmäns och tyskars häpnad.

Längre fram i texten kan man notera att han skriver att vinlistan ståtade med märken och årgångar som gott kunde tävla med Paillards i Paris och Pfordtes i Hamburg, dock utan att närmare ange vinerna.

En annan kul notation är att amerikanarna blev mållösa när de fick klart för sig att det i hela Stockholm inte fanns en enda bar! Inte den minsta ”saloon” där man kunde mixtra ihop en gin-fizz.

På det stora hela en bok som fortfarande idag är intressant och läsvärd – åtminstone bitvis, att läsa om dåtidens kändisar känns väl kanske inte i alla delar intressant men ger dock en bild av vilka som skulle ha figurerat i Hänt i veckan 1889, om denna funnits då.

Magnus Reuterdahl