- No, if anyone orders Merlot, I’m leaving. I am NOT drinking any fucking Merlot.

Det finns mängder med bra amerikansk pinot noir, men nästan alla som jag druckit har jag köpt utomlands. Periodvis finns det en del trevliga i Sverige också men många jag druckit har varit ganska opersonliga, lite för stora, direkta och obalanserad etc etc. Vad gäller merlot så gillar jag merlot men som med allt annat det gäller att hitta dom bra vinerna bland alla mindre intressanta.

De Loach är nytt för mig, det är gjort på 90% Pinot Noir och 10% Syrah.

Doften är fylld med mörka bär och ekfat vilket tillsammans ger ett lite giftig sötsyrligt och kryddigt anslag – dock inte alls otrevligt.

Smaken är ganska stor med mycket bär och frukt och en kryddig avslutning. Inledningsvis har jag problem med det här vinet, det känns obalanserat och trots måttliga 14,5 % lite alkoholstint. Efter ett par timmar i karaffen är det dock betydligt trevligare och smakerna mer balanserade om än lite syltiga. I smaken hittar man en moreller, svarta vinbär, hallon, lite jordgubbe och en avslutning med en kombination av torkade örter och fatkryddor.

Varken Johan P eller Svenssonsmakaren var riktigt nöjda med det här vinet, jag är kanske inte fullt så kritiskt men för 200 hundringen vill jag ha lite mer personlighet och djup – vi drack det till relativt kryddig mat, kryddiga lammkorvar och het tomatragu och då fungerade bra, kryddigheten och syltigheten i vinet gifte sig bra med kryddorna och sötman i maten. Sammantaget är detta ett vin för mat snarare än som sällskapsvin. Trots att priset ligger lite i överkant tycker jag att det kan fungera bra som ett instegsvin till amerikansk pinot noir och fungera väl som ett jämförelsevin mot t ex fransk bourgogne eller nya zeeländsk pinot noir i 150-200 kronors klassen.

Magnus Reuterdahl

Givetvis kan man inte jämföra denna vinmässa med Mitt Kök eller Vinnordic men varför ska man göra det? Här finns en flera stora importörer blandat med mindre och för mig är det kul att notera att det är några jag inte har riktigt koll på sedan tidigare – att de är färre ger också möjlighet att ta sig tid och testa igenom deras sortiment mer noggrant. Jag hoppas på att man passar på och satsar lite extra på beställningssortimentet.

Bland övriga utställare finner vi; X-wine en näthandlare som har en hel del italienskt jag är intresserad av – vi får se vad de har med sig – också kul att kunna smaka av en del som inte alltid är så lätt att få tag i.

Ett annat företag som arbetar med privatimport är Adwines som är intressant då man satsar på några, i Sverige ovanliga vinländer runt Adriatiska havet; Kroatien, Makedonien och Slovenien – jättekul (särskilt som detta är en region jag har dålig koll på)!

Armanos är ytterligare ett företag som satsar på Krotaien, främst på tryffel och olika tryffelprodukter men också drycker, vin och sprit.

Enjoy Wine & Spirits ABhar ett intressant sortiment med en hel del jag vill prova, får se vad de tar med sig, så som La Spinetta, Jermann, Paolo Scavin, Tenuta Valgian, Petra Unger, Rolland Collection m fl – dvs ett brettv sortiment från hela världen.

Freixenetsäger Cava – vinet produceras strax utanför Barcelona i Katalonien i nordöstra Spanien men man har också fler viner i sin portfölj.

Intermondihar ett ganska litet, men växande sortiment som än så länge har en stark spansk profil med ett italienskt vin vid sidan om – där jag är mest sugen att testa deras spanska Riesling; Spanish White Guerilla Riesling.

Red and White Wine Sweden AB är en av Norges största vinimportörer, de har dock också arbetat i Sverige sedan 2007, och har flera intressanta producenter i sin portfölj från Italien, Portugal, Frankrike och Tyskland samt en katt bland hermelinerna – Australien. Kul att prova är Bernhard Mehrlein, Castello di Neive, Elio Grasso, Giacomo Conterno, Vicchiomaggio, Quinta da Terra Feita de Cima, Niepoort S.A m fl.

Vinminvin sverige AB och Vinvri är ytterligare en nätbutik som är en sammanslagning av VinMinVin och Vinfrämjandet. Vinsortimenete är blandat med ett antal viner som ska bli intressant att titta närmare på.

Vinoliv är en vinimportör av högkvalitativa produkter i främst mellan- och högprissegmentet som endast importerar vin från Italien, bland producenterna finns: Aurelio Settimo, Il Paradiso di Frassin, Scacciadiavol mfl.

Som ni märker har jag inte alls lyft fram de stora importörerna i gruppen – dessa har många bra viner från i princip hela världen i sortiment – här handlar det mer om vad de plockar med sig.

Andra som har koppling till vin är DinVinGuide.se som bland annat har ett gäng vinbloggare som skriver och vill vara en guide för människor som alla har mat, dryck, vin och livsnjutning som gemensamma intressen och Fredrik Schelins WineTvShow.se som publicerar inlägg i form av WebTV inslag om vin (Sweden Wine Club). 

Magnus Reuterdahl

För ett par månader sedan blev jag tipsad om Matassa blanc 2008 av en vän – tipset föll i glömska tills jag råkade stöta på namnet för någon månad sedan, mindes tipset, och beställde hem ett par flaskor. Någon vecka senare plingade ett sms in, och ytterligare någon dag senare blev det en tur till monopolet och hämtning av flaskorna. Som vanligt är det svårt att hålla tassarna borta när man vädrar något gott så för några dagar sedan satt man då där och drog in djupa sniffar och bara njöt, av en lite äpplig doft som drar år fransk cider, med inslag av nötter och en fräsch lång syra.

Vinet är koncentrerat, elegant och har en syra att dö för. Fruktsmak av gula äpplen, persika och citrusfrukter kantat av en lite lätt kryddiga mineraltoner med en perfekt balanserad ekfatston, med en liten hint av smör och nötter. Vinet har en underbar längd, det är komplext, det är vackert, det är hantverk: sammantaget jag vill ha mer

Vinet är gjort på 75% grenache blanc och 25% maccabeu på druvor från vingården Clos Matassa, en liten vingård belägen 450 meter över havet i Coteaux de Fenouilledes, Languedoc-Roussillon, Frankrike.

Som uttrycket säger allt är inte guld som glimmar, men en del är det – Matassa är en riktig gold- nugget! Vinet finns på beställningssortimentet, dock verkar det vara tillfälligt slut – vinet finns dock att köpa på glas på 19 glas i Gamla stan! Man kan också kolla med importören Winetrade om och när det kan tänkas komma hem igen eller om man snällt får vänta på 2009:an.

Magnus Reuterdahl

Vinet var en flaska 2006 Nero Della Spinosa Syrah di Toscana från vingården Colleverde. Som lite kul referens; om du råkar ha en flaska eller två i källaren finns det en svensk koppling då han varit med och plockat druvorna.

Doften är lite syrlig och drar åt att nästan bli giftig med en hel del mörk frukt och ekfatskryddor.

På det stora hela är det ett lättgillat elegant vin med mycket smak; mörk frukt och röda bär kombinerat med ekfat. Det har en ganska lång eftersmak med choklad, sötlakritstoner och peppartoner samt örter, och någonstans i bakgrunden finns lite röda äpplen och en fin kärnbitterhet. Vinet har trots sin kraftfullhet en silkig len profil och även om det har en hel del kraft upplever jag det snarare som elegant och komplext än som en fruktbomb. Vinet är gjort på 100% Syrah men det känns nte som Frankrike eller för den delen nya världen utan som Italien och har en hel del terrior och personlighet. Ett välgjort och trevligt vin! 2008:an finns att köpa via X-wine.

Detta inlägg i kombination med andra visar på vad jag tycker är roligast med internet och sociala medier – möjligheten att skapa nya kontakter och finna nya kontaktytor och i detta fall också en trevlig oväntad vinupplevelse.

Till Ruso, Skål & tack! – till er andra passa på att testa 2008:an

Magnus Reuterdahl

Nu anser jag inte att roséviner behöver vara storslagna eller komplexa, snarast anser jag tvärtom att det ska vara enkla och tydliga – de ska vara lätta, friska och fräscha. De får gärna ha inslag av röda vinbär, hallon eller smultron men bärsmaken ska inte vara överväldigande utan mjukt deltagande – och ackompanjeras av en tydlig mineralton och en spelande syra. Ett tips är att titta på färgen – ett rosé bör vara laxrosa – detta är dock ingen garanti för att det är bra – det ska dock inte se ut som en sämre paraplydrink eller smoothie i färgen eller vara förpackat i en box– då kan jag nästan garanterar att det är dåligt!

Via the Wine Company fick jag ett varuprov som är vackert laxrosa och med andra ord uppfyller den ena förutsättningen.

Château Beaulieu 2010 Coteaux d’Aix-en-Provence A.C.

Doften är en aning för söt vilket oroade mig lite – söta skogshallon, smultron, svartvinbärste och torkade örter, med en liten aning godis i botten.

Smaken är mycket dock trevlig, lite svalt tillbakalutad, snygg balans mellan bärsötma och syra med bra dos mineraler och örter i avslutet. Det är perfekt för mig – enkelt men ändå elegant, sött men ändå läskande, syrligt men inte vasst – ett perfekt mellanläge mellan rött och vitt, bra som sällskapsdryck, utmärkt till bufféer – överlag en fantastisk sommardryck. Bara att köpa och njuta, det kommer jag att göra.

Vinet finns att betsälla på the Wine Company, läs mer här!

Magnus Reuterdahl

Boken handlar om 1890-talets Stockholm och dess kulturpersonligheter, grosshandlare och skådespelare men också om gatuhandlare och olika nöjeskvarter. Här möter vi personer vars namn ännu lever hos oss som Albert Engström och prins Eugen men också de som helt flytt vårt minne. Är det någon som vet vem tamburmajoren ”vackre Hermann”, general Sven eller madame de Castellano var? Boken är rikt illustrerad och ger ögonblicksbilder in i socitetens nöjen vid denna tid och etablissemang som Hasselbacken, gamla Dramaten, gamla Operan, Sveateatern, Djurgårdsteartern m fl.

Jag ska inte säga att jag visste något om Hjalmar Meissner innan jag plockade upp denna bok men han var på sin tid känd som kapellmästare, dirigent, skribent och ordförande i Musikerförbundet. Kuriosa är att han 1921 skrev en debattartikel med titeln Varning för jazz i vilken han beskrev jazzen som ” …en hemsk infektionssjukdom, som med stora steg närmar sig våra friska kuster.” Därför är det möjligt att han vänder sig i sin grav då jag valt att ackompanjera detta inlägg med den jazzdoftande Sakta vi gå genom stan framförd av Monica Zetterlund med bilder från vad jag uppfattar som det gamla Stockholm – dock är ligger det väl snarare ungefär mittemellan Meissners gamla glada Stockholm och vårt Stockholm av idag.

Ibland hittar man också små överraskningar i gamla böcker – i denna finns en mängd tidningsurklipp och notiser från perioden kring 1939-1942, majoriteten rör Hjalmar Meissners och hans fru Emma Meissners död, 1940 respektive 1942. Två urklipp rör dock boken – uteslutningsmetoden säger att de antingen är från utgivningsåret 1939 eller året därpå 1940, eftersom att Meissner svarar bör han ju gjort så innan sin hädangång.

I insändaren till vänster under rubriken Upprörande skrivet av upprörd gammal stockholmare uppmärksammar frågeställaren att… en så felaktig uppgift som att vi gamla stockholmare fingo betala 10 öre supen å t ex Operakällaren? Minns du icke att på den tiden ”ficks” supen eller suparna gratis – alldeles gratis! Och att det därför dracks mycket mindre än nu? Kommer du ej ihåg den stora ”silverene”runda kantinen med de 6 å 8 kranarna ur vilka man efter behag själv tappade renat, kummin, O.P., södes- m fl brännvinssorter…

Kul att notera att detta inte skulle kunna ske idag samt att de drack ungefär det vi fortfarande huttar i snapsväg.

Meissner besvarar detta med …även jag är upprörd över ditt sätt att läsa min bok. Om du vill göra dig besvär att slå upp sidan 207… …kommer du till din häpnad att finna att restaurangernas smörgåsbord – brännvinsbord hette det visst förr i världen – är ingående behandlat…

Efter detta kände jag mig tvungen att slå upp sidan 207 och se hur Meissner faktiskt beskriver det hela. Han gör det utifrån ett perspektiv av hur utländska gäster uppfattade Stockholm och skriver ...Vår restaurangkultur fick högt betyg. Vårt delvis berömda, delvis förkättrade smörgåsbord betraktades med förvåning, dock utan alltför närgången kritik. Att det mitt på bordet stod en jättestor cistern av nysilver, med fem kranar, över vilka det hängde små plaketter med följande ord inristade: Tiodubbelt renadt, Östgöta Sädes, Kummin, Pomerans och Akvavit… …Men att kvantiteten inte kontrollerades och debiterades, utan man fick taga för sig ”à discrétion”, väckte både fransmäns och tyskars häpnad.

Längre fram i texten kan man notera att han skriver att vinlistan ståtade med märken och årgångar som gott kunde tävla med Paillards i Paris och Pfordtes i Hamburg, dock utan att närmare ange vinerna.

En annan kul notation är att amerikanarna blev mållösa när de fick klart för sig att det i hela Stockholm inte fanns en enda bar! Inte den minsta ”saloon” där man kunde mixtra ihop en gin-fizz.

På det stora hela en bok som fortfarande idag är intressant och läsvärd – åtminstone bitvis, att läsa om dåtidens kändisar känns väl kanske inte i alla delar intressant men ger dock en bild av vilka som skulle ha figurerat i Hänt i veckan 1889, om denna funnits då.

Magnus Reuterdahl

Brudersberg GG är kanske inte så psykedeliskt och definitivt ingen skräckupplevelse. Trots detta får gruppen H.P. Lovecraft ackompanjera detta inlägg med låten At the mountain of madness (1968), som i sin tur anspelar på min favoritförfattare Howard Phillips Lovecrafts (1890-1937) novell At the mountain of madness (1931).

Efter veckor av fet och mustig mat börjar man åter finna vardagen – men även i vardagen är man i behov av lyx och något som minner om varma sommarkvällar och behovet av svalkande vin. Vad passar då bättre än ett par glas Riesling! Lägligt nog har the Wine Company skickat mig ett par varuprover med bra tysk Riesling. Igår testade vi det första av dessa: Nierstein Brudersberg Riesling Großes Gewächs 2009 frånRheinhessen från producenten Weingut Heyl zu Herrnsheim. Druvorna från vinet kommer från vingårdsläget Brudersberg, mellan Nackenheim och Nierstein i det område som kallas Roter Hang. Det är bara 1.3 hektar stort, täcker på en brant sluttning, inom vilket man odlar 100 % Rieseling av Grosses Gewächs kvalitet. Heyl Zu Herrnsheim har en lång tradition av vinodling som sträcker sig tillbaka till 1500-talet. Lite kuriosa är att ägarna på 1700-talet, familjen Lauteren, är kända för att de hävde att de var uppfinnarna till Sekt , det första tyska mousserade vinet.

Tyska viner kan ha anskrämliga vinetiketter, Heyl zu Herrnsheim är annorlunda – modern men ändå fast förankrad i det traditionella – jag gillar den.

Vinet har en lite torr doft med inslag av gula mogna äpplen, exotisk frukt, sötma och örter samt inslag av aromatiska kryddor och örter.

Det är friskt och ungt men med ett ganska stort djup, här finns en kombination av friska mineraltoner, en hel del sten och mogna gula äpplen som drar åt att vara övermogna, citron, lite pomerans och ananasspad och en läcker lång kryddig avslutning med inslag av örter – det känns ännu en aning spretigt och behöver sannolikt några års lagring för att smakerna ska växa ihop till perfekt harmoni, något man också märker när den fått lite syre vilket får vinet att växa ihop – här finns uppenbar potential. Ett mycket trevligt vin, men jag skulle köpa det för att laga under åtminstone 2-5 år. På flaskan står att drickfönstret är mellan 2011-2023 så vi är precis i dess linda.

Läs mer om vinet hos the Wine Company

Besök Weingut Heyl zu Herrnsheims hemsida här

Magnus Reuterdahl

Mitt opus 1 i BKWine Magazine finns nu upplagt till allmän beskådning och rör viner ur Janake wine groups beställingssortiment, läs hela inlägget Ett urval vardagsviner och festviner från en vinimportörs BS-sortiment på BKWine Magazine. I inlägget presenterar jag ett antal viner ur deras beställningssortimentet som jag tycker stack ut, både vardagsviner och lyx, bland annat:

Magnus Reuterdahl

På det lokala monopolet står ju inte Chabliserna direkt som spön i backen men det finns trots allt några stycken att välja på – jag valde en flaska Domiane Laroche Chablis Saint Martin 2010 och en flaska Chablis Joseph Drouhin 2009. Till detta kan jag lägga ytterligare ett par som jag provade på Janake wine groups sortimentsprovning för några dagar sedan.

Chablis för mig ska vara stringent, torrt, elegant och mineralstint – ungefär i den ordningen. Chablis är ett vindistrikt som ingår i vinregionen Bourgogne och vinerna görs uteslutande på druvan Chardonnay och har normalt ingen eller mycket begränsad ekfatskaraktär, vilket skiljer dem från de vita vinerna från resten av Bourgogne. Distriktet utgörs av ett tjugotal mindre byar runt orten Chablis. Vinerna indelas i fyra klasser efter appellation, från enklare till exklusivare: Petit Chablis, Chablis, Chablis Premier Cru och Chablis Grand Cru.

Vi börjar med de två systembolagsköpta vinerna:

Chablis Joseph Drouhin 2009. Stilrent, friskt med ínslag av gula äpplen, grapefrukt och citron samt en lite stenig avslutning. Det är torrt, stringent och elegant och är min typ av Chablis – med lite syre kommer en lite varmare ton in som drar emot persika. Det här är inte alls dumt!

Domaine Laroche Chablis 2009 Saint Martin. Doften är tydligt äpplig med ett lite inslag av fat(?). Smaken är också tydligt äpplig med ett inslag av päron, där frukten känns en aning mogen, men jag tycker också att det finns en hint av fatkryddor i bakgrunden. Vinet har en bra syra och är korrekt,  men för min del känns det lite för fruktigt och ”tungt”, jag vill ha en tydligare mineraltonen och lättare viner – stilen har en liten dragning mot vit bourgogne, vilket det iofs är, snarare än den lätthet och fräschör jag söker hos ett Chablis. Inte min stil.

På Janakes sortimentprovning provade jag 2004 Chablis Grand Cru Blanchots Château de Viviers från Lupé-Cholet (Tillfälligt slut på Systembolaget? Enligt Janake ska beställningsnumret vara 90106 – så förhoppningsvis är det väg in). Detta är en riktigt trevlig Chablis som också hunnit få en hint av mogna toner. I näsan hittar man gula äpplen, melon, nötter och sten. Vinet är friskt och har en snygg syra som tillsammans med de gula äpplena, lite honungsmelon och en hint av mogna toner i sötman samsas med en rejäl dos mineraler och en lite fatkryddighet i avslutet. Trots en hel del frukt finns här en närmast perfekt balans på grund av syran och mineraltonerna. Det här är riktigt trevligt!

Jag provade också tre viner från Domaine Bernard Defaix.

2008 Petit Chablis. Det här enkelt men bra; Citrus, sten, lite gröna noter – väldigt rent och friskt i tonen. Trevligt!

2009 Chablis. Okomplicerat, stilrent med lite gröna toner, citrus, äpplen och en fin mineralton. I avslutet kommer en fin lite kryddig ton och man kan ana lite exotisk frukt någonstans i registret. Riktigt trevligt.

2010 Chablis 1er Cru Les Lys. Doften är frisk med inslag av citrusfrukter, äpplen, sten och en liten bakomliggande blommig ton. Vinet är nästan lite tillbakadraget i stilen, där smakerna liksom långsamt glider upp mot ytan och ger små smakintryck av gula och gröna äpplen, citrusfrukter och en snygg mineralitet som nästan drar åt sälta i avslutet. Fräsch & elegant!

Tittar vi närmare på de viner jag provat under den senaste veckan så får jag säga att beställningssortimentet slår ordinarie sortimentet på fingrarna – kanske inte heller så lustigt då ett par av dem är Grand Cru där 2004 Chablis Grand Cru Blanchots Château de Viviers spelar huvudrollen med 2010 Chablis 1er Cru Les Lys i hälarna. Jag väljer också Domaine Bernard Defaix Chablis från 2009 strax framför dessa två även om Joseph Drouhin i princip är jämngod. Håll dock i åtanke att de två första drack jag upp och de fyra senare provade jag vilket ger en viss skillnad – av de jag provade testade jag Grand Cruerna vid två tillfällen – vilket gett mig ett lite större underlag än för de andra som jag bara tog några snabba noter i jämförande syfte. Ett större inlägg rörande Janake provningen kommer på BKWine magazine inom kort

Magnus Reuterdahl

När jag var yngre brukade min far baka bröd då och då så jag slog honom en signal och rekvirerade receptet; sålunda kallar jag det för Nisses bröd. Jag antar dock att han inte rört ihop det själv utan fått från någon vid något tillfälle.

• 3 ägg
• ½ burk farinsocker
• 2 påsar torrjäst
• 1 tsk salt
• 1 ½ kg rågsikt
• 8 dl ljummet vatten går ersätta med lite fond
• krossad kummin, 1-2 tsk

Det hela rörs om en gång – degen blir ganska kletig men man får hälla på lite mer mjöl så att det blir en bra deg.

Jäsning på vanligt sätt i bunke – dvs dubbla storlek ca 45 min. Baka ut till fyra levar – här kan man också tillsätta lite mer mjöl – i detta fall använde jag vetemjöl. På inrådan av min far penslade jag också sidorna med med smör – eller rättare sagt lite ankfett. I samband med att man börjar med att baka levarna är det lagom att sätta på ugnen – det gör inget om brödet får vila några minuter innan det ska in i ugnen.

Brödet gräddades på 225 grader i ca 50 min, ganska långt ned i ugnen

Magnus Reuterdahl